Ylva Nilsson
Svenska staten är ständigt lika oförberedd på en kris och efteråt säger vi alla något om hur ”vi varit naiva.”
Denna ständiga förvåning över att saker inte fungerar blir ett ännu större handikapp i tider när kriser tenderar att utbryta. Inte bara för att beredskapen brister utan lika ofta, numera, när en serie av problem förstärker varandra.
Det amerikanska uttrycket för detta, ”a perfect storm”, har blivit alltför vanligt.
Svensk ekonomi är till exempel hotande nära en perfekt storm. Svenskarnas extremt höga skuldsättning har, tillsammans med höga el- och matpriser, stängt ned bostadsmarknaden. Det har fått byggsektorn att avstanna och fastighetsbolag att leva farligt. Och med dem, de svenska bankerna som lånat ut till fastighetsbolagen….
Utländska investerare, som redan undvek den svenska kronan – små valutor undviks alltid i lågkonjunkturer – har plötsligt bestämt att svenskarnas höga skuldsättning är en enorm risk och droppar Sverige som en het potatis.
Men regeringen har uppenbarligen inte sett någon riktig fara på taket med hushållens stora skulder.
Australiens regering kan åtminstone säga nej. Om ett kinesiskt bolag vill köpa mark i Sverige är det fritt fram.
”Sverige har varit naivt,” sa inrikesminister Mikael Damberg sommaren 2019. Då handlade det om att utländska investeringar kan utgöra en säkerhetsrisk. Han hade inte upptäckt det själv; en EU-förordning hade tagits som måste omsättas i statlig utredning.
Regeringen införde minsta möjliga skydd ur den förordningen. Wallenbergsfären hade invänt att alla begrep att de investeringar Sverige tänkte hindra var kinesiska. Ett så otrevligt agerande från riksdag och regering hotade svenska bolags möjligheter att göra affärer i Kina.
Först i mars år har lagrådet nåtts av en regeringsproposition som föreslår en höjning av skyddet ett snäpp. Nämligen att åtminstone börja granska utländska strategiska investeringar – eller vad EU-förordningen från mars 2019 föreslagit.
Den nya svenska lagen täcker dock bara uppenbara säkerhetsrisker. Svensk skog och mark hör inte dit.
I Australien pågår just nu en debatt om huruvida kinesiska bolag ska tillåtas fortsätta att köpa upp australisk mark. Det senaste inköpet täckte en yta nästan lika stor som Götaland. Kina köper mark i hela världen, mest skogsmark.
Australiens regering kan åtminstone säga nej. Om ett kinesiskt bolag vill köpa mark i Sverige är det fritt fram.
Så tänk om Wallenberg-sfären – storägare av svensk skogsmark – behöver likvida medel och nappar på ett kinesiskt anbud? Eller om Fredrik Lundberg-koncernen som sitter på 1,3 miljoner hektar snabbt vill ha loss lite kapital?
Skulle det göra något om kinesiska bolag äger svensk mark? Kanske inte.
Men vi såg heller inga risker med att hushållen skuldsatte sig tungt för att få en bostad… till den dag just det blev ett akut hot.
Vi såg inga problem med att låta en rysk oligark köpa Sveriges enda tillverkare av aluminium, tills USA började jaga mannen och utestänga svenska arbetare från sin arbetsplats.
Vi tycks inte vara så bra på att förutse problem. Får man just därför önska en liten utredning om vem som kan få köpa skog och mark i Sverige?