Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Virve Ivarsson

Vi skulle bojkotta SJ om vi kunde

Det är dags att sluta ta tågresenärerna för givna.

När de slutligen får nog drabbar det oss alla.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

"SJ-tåg 10-813 från Knivsta-Märsta-Stockholm med avgångstid... 07:11 har fått en ny beräknad avgångstid till 07:20. Observera att tiden är preliminär och kan komma att ändras framåt - eller bakåt." Det är en av alla de där morgnarna och den där kalla, mekanisk-mänskliga rösten tycks aldrig sluta ljuda över perrongen.

På några minuter ändras meddelandet till att tåget ska avgå 07:30 i stället, två minuter senare är tåget inställt.

Jag sitter på en perrong full av människor som ser på sina mobilskärmar och känner framför allt att ingen bryr sig om att vi sitter här. För så här har det ju varit länge. Ingen kan påstå att problemen är okända eller inte engagerar. Det är valår. Så varför händer inget?

För det första har Trafikverket överskattat bilens dragningskraft och underskattat tågets. Mellan år 1997 och 2010 räknade de med att tågresandet skulle öka med 26 procent och bilresandet med 29 procent. I själva verket ökade i stället tågresandet med 59 procent och bilresandet endast med 11 procent. Ändå satsar regeringen i dag mer pengar på bil- än tågtrafiken.

Men problemen handlar också om att pengarna inte hamnar där de ska. I början av året konstaterades i en artikel i Fokus att fast regeringen ökat anslagen till posten "drift, underhåll och trafikledning" tycks de få allt mindre faktiskt underhåll för pengarna.

Regeringen behöver alltså satsa pengar på att rusta spåren - men man behöver också se till att pengarna verkligen når dit de ska. Det har även diskuterats huruvida man bör sänka SJ:s avkastningsmål. Det är i dagsläget ganska högt och har bland annat lett till att SJ dragit in sträckor som har varit lönsamma men som inte nått målen.

Men om inte detta görs då? När tåget man sitter på aldrig tycks sluta krångla frestar det att slå näven i bordet och säga: "Det var sista gången!" Men när spåren är problemen är det svårt att utöva bojkott.

Ändå har jag flera gånger tänkt tanken att starta en Facebook-grupp med namnet "Vi som skulle bojkotta SJ om vi kunde". För fast mycket beror på Trafikverket har näven-i-bordet-impulsen ibland även gällt SJ.

De senaste åren har SJ sänkt resegarantin, sparat bort kundcentrum från 18 städer och infört en bot på 1 000 (!) kronor om man saknar eller har fel biljett. Åtgärder som gör att man undrar om nöjda kunder ens är ett mål.

Det finns mycket information om järnvägsproblemen och vad som bör göras åt dem. Frågan är dock om politikerna är beredda att prata långsiktighet, underhåll på entreprenad, avkastningsmål och organisation av Trafikverket när tågfrågan kommer på tal i valrörelseslutspurten. Eller om frågan kommer att reduceras till vem som ger störst siffra till något med tåg.

I en intervju med Fokus säger SJ:s vd Christer Fritzon att du kan åka tåg mellan Stockholm och Göteborg 74 000 gånger och släppa ut lika mycket koldioxid som om du åker flyg en gång (!).

Men om inte välriktade satsningar på järnvägen snart skymtar vid horisonten är risken stor att allt fler resenärer överger tåget för till exempel flyg.

Konsekvenserna därav lär inte bli så soliga. Vi som ännu står kvar på perrongen är nämligen många - och vi har tröttnat på att vänta.