Vilse i Arabien

Abdullah bin Abdul Aziz, kung i Saudiarabien med George W Bush till vänster och Usama bin Ladin till höger.
Foto: JUNGE HEIKO

RIYAD. Mitt i Saudiarabiens huvudstad ligger torget där man kan beskåda offentliga halshuggningar.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Anna Dahlberg.
Foto: SYRÉN JOHANNA

När jag når fram 

till "Chop Chop Square", som torget kallas i folkmun, är det nästan folktomt. Solen slickar gatstenarna och det slår mig hur oväntat vacker platsen är. Palmer står i givakt längs sidorna och kastar långa skuggor över de sandstensgula fasaderna. Det är svårt att föreställa sig de makabra scener som utspelar sig här med jämna mellanrum. Dödsdömda fångar släpas ut mitt på torget och får sin huvuden avhuggna med svärd inför en uppjagad folkmassa. Det hela sägs vara över på några minuter, om inte offrets familj griper in i sista stund och benådar den dödsdömde vill säga. Lätt illamående lämnar jag platsen. Dagen efter får jag höra att fyra gästarbetare från Sri Lanka just blivit avrättade på torget, dömda för väpnat rån. Deras huvudlösa kroppar ska sedan ha visats upp i över en timme i avskräckande syfte.

Hur kan det komma sig 

att denna medeltida rättsskipning aldrig uppmärksammas i väst? Varför hör vi aldrig ett ord om att Saudiarabien förbjuder kyrkor och synagogor i landet - samtidigt som kungadömet är en storexportör av fundamentalistisk islam till Europa? Hur kan det komma sig att Bush, som ständigt angriper prästväldet i Iran, inte har ett ord att säga om de 7000 prinsarna i Saudiarabien? Varför denna tystnad? Det mest givna svaret är förstås oljan. Saudiarabien sitter på 25 procent av världens oljereserver och är det enda landet med tillräcklig reservkapacitet för att spela rollen av oljans centralbank.

Med oljerikedomarna 

följer också lukrativa kontrakt att fördela och andra former av mjuk makt (Saudiarabien är exempelvis en storägare av arabiska medier). Men USA:s nära allians med Saudiarabien, som grundlades redan år 1944, handlar inte bara om olja i utbyte mot säkerhet. Länderna har också ofta delat hotbild. På 80-talet förde man en gemensam kamp mot den gudlösa kommunismen och den alltför gudfruktiga iranska revolutionen. Nu kraftsamlar länderna igen inför det uppseglande hotet från Iran i ett slags märkligt historiskt da capo. Glömt är 11/9 och Bushs så kallade demokratiagenda. Relationerna mellan länderna sägs vara varmare än på många år. Visst lurar den ömsesidiga misstänksamheten under ytan. USA försöker bli mindre beroende av Mellanösterns olja och Saudiarabien försöker bli mindre beroende av amerikanska vapen. Men ju mer Irans president Ahmadinejad skramlar i sitt nukleära labb desto lättare väger sådana hänsyn.

Vari består då 

problemet med den amerikansk-saudiska omfamningen? Ett första problem är att alliansen inte har någon som helst folklig förankring. Hatet mot USA är så kompakt i Saudiarabien att det nästan går att ta på det. Det spelar ingen roll vem du pratar med. Efter någon minut kommer långa tirader av bittra anklagelser mot USA och förhoppningar om att landet ska tvålas till ordentligt av den muslimska världen. Att fortsätta att ignorera denna galopperande anti-amerikanism är att bädda för en  explosiv situation, vilket 11/9- attackerna var ett förödande bevis för. Det andra problemet är att USA nu åter sätter sig i knät på de sunniarabiska autokrater som man nyss såg som en del av sjukdomsbilden i arabvärlden. Vita huset kallar det en kamp mellan "extremister" och "moderata krafter", där USA tillsammans med Saudiarabien, Egypten och Jordanien (plus Israel) står på den goda sidan. Vad man tycks bortse från är att denna konflikt i minst lika hög grad handlar om en ren maktkamp mellan shia- och sunniislam, där USA borde vägra att ta ställning. USA borde stå upp för demokrati, inte för sunniter eller shiiter. Det är lätt att gå vilse i Mellanösterns basarer. Men USA har gjort det till en konst.