Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vem vill bli politiker om familjen blir hotad?

Irene Svenonius (M) är regionråd i Stockholm.
Foto: ERIK SIMANDER / BILDBYRÅN
AFA (Antifascistisk aktion) är en del av den autonoma rörelsen. Här syns aktivister vid en demonstration mot Sverigedemokraterna.
Foto: LEIF JACOBSSON

Politiker ska tåla att granskas och ifrågasättas – men inte att bli hotade i sina egna hem. 

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Stora, röda bokstäver har sprejats över villans vita tegel: ”AVGÅ / AFA STHLM”. Avgångskravet måste inte följas av ett ”annars...” för att det underförstådda hotet ska gå fram. Vänsterextremister med stort våldskapital har tagit sig in i det moderata regionrådet Irene Svenonius trädgård om natten, för att vandalisera familjens hem.

Det är inte bara skadegörelse – det är allvarligare än så. Bara väljarna ska tillsätta och avsätta våra politiska makthavare. När en liten, extrem gruppering försöker skrämma bort meningsmotståndare från politiken är det ett hot mot det svenska statsskicket.

Hot, trakasserier och våld mot politiker har ökat stadigt sedan 2012, visar BRÅ:s undersökningar. Under valåret 2018 nåddes en ny, dyster toppnotering när var tredje förtroendevald uppgav sig ha blivit utsatt. För de flesta handlade det om upprepade incidenter. Ändå gjordes en polisanmälan bara i 19 procent av fallen – eftersom de utsatta antingen inte trodde att en anmälan skulle leda någon vart, eller ansåg att hot och våld är något som man får stå ut med i politikerrollen.

Lokalpolitiker är utsatta

Politiker ska tåla mycket – tuffa debatter, granskningar i pressen och hård kritik när de fattat impopulära beslut. Det är demokratins spelregler. Men när kritiken går över i hot, skadegörelse eller våld har en gräns passerats. Det är oacceptabelt.

Mest utsatta är lokalpolitiker eftersom de, till skillnad från riksdagsledamöter och ministrar, inte omfattas av Säkerhetspolisens författningsskydd. De måste försvara skolnedläggningar, nya byggprojekt eller att barn omhändertagits oavsett om de råkar stå i mataffären, på hockeyläktaren eller skolgården. Om kritiken övergår i hot är det polisens sak att skydda dem. Men på många orter är polisnärvaron mycket begränsad. 

Säpo varnar: Extremistmiljöerna växer

Förra året varnade Säkerhetspolisen för att tillväxten i alla de tre extremistiska miljöerna hade ökat på senare tid, såväl den autonoma vänstern som vitmaktgrupper och våldsbejakande islamistiska miljön. Stötande nog får de ofta medel att sprida sitt budskap genom offentliga bidrag till organisationer, kulturföreningar och stiftelser:

”Tillgången till offentliga medel ökar legitimiteten och ger ekonomiska förutsättningar för plattformar där radikalisering kan ske, och det bidrar till tillväxten i extremistmiljöerna”, sa Johan Olsson, operativ chef vid Säpo i november. Bidragskranen måste täppas till.

Var fjärde politiker uppger att rädslan för hot och våld har påverkat dem i uppdraget, så att de har avstått från att engagera sig i vissa frågor. Bland dem som har blivit utsatta för hot, trakasserier eller våld är andelen betydligt större: Hela 42 procent. 

Polisen måste prioritera brottsutredningar som rör hot mot förtroendevalda, även om brottsrubriceringen rör mängdbrott som skadegörelse, hemfridsbrott eller ofredande. 

Demokratin bärs upp av lokalpolitiker som vill och vågar engagera sig. De måste känna hela samhällets stöd.