Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vem ska betala
ledighetslinjen?

"Jag har ytterligare någon fråga innan Jonas Sjöstedt behöver gå hem". Göran Hägglund, KD, drog ner skratt när han debatterade arbetstidsförkortning med V-ledaren under den senaste partiledardebatten.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Replikskiftet är dock ett undantag. Ledningarna för såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet talar helst tyst om att de har kongressbeslut på att verka för generell arbetstidsförkortning, MP ner till 35 timmar i veckan och V till 30 timmar.

Det är förståeligt. Med en framtid där allt färre arbetande ska försörja allt fler som inte jobbar framstår det som ytterst märkligt att prioritera att människor ska arbeta mindre (och dessutom finansierade det med höjd skatt på arbete). Speciellt som Socialdemokraternas tilltänkta regeringskollegor i V och MP samtidigt kräver stora välfärdssatsningar.

Det är givetvis inte naturgivet att normalarbetstiden ska vara 40 timmar i veckan, men det är heller inte givet att den alltid ska sjunka. Kostnaden för arbetstidsförkortning bör i stället ställas mot andra viktiga samhällsbehov.

 

Argumenten för arbetstidsförkortning har varierat. Förr hette det att vi skulle dela på jobben. Men i takt med ökad insikt om att Sverige snarare kommer att ha arbetsbrist i framtiden dök ett nytt argument upp: det ska lösa livspusslet.

"Vi behöver ett mänskligt och rättvist samhälle där människor har reella möjligheter att leva berikande liv", skriver till exempel Vänsterpartiets arbetsgrupp för arbetstidsförkortning.

Småbarnsföräldrar, singlar i karriären och seniorer i slutspurten - alla förväntas alltså vilja lösa något slags livspussel och göra det genom att gå ner i arbetstid. Rika liv levs per definition utanför arbetsplatsen. One size fits all.

Svenskt arbetsliv kommer dock inte längre i en skepnad. Vissa arbetsgivare ser redan i dag sänkt arbetstid som ett sätt att använda utrustning mer effektivt eller som ett sätt att locka ny personal. Och en del fackförbund har själva drivit frågan om arbetstidsförkortning i avtalsförhandlingarna. Inom industrin kan många arbetare välja mellan högre lön, mer ledigt eller pensionsavsättningar.

 

Det är ett utmärkt sätt att lösa frågan om arbetstidsförkortning på med respekt för såväl arbetstagares som arbetsgivares behov. Vänsterpartiet är dock inte nöjt med utfallet. "Facken har i stället prioriterat löneökningar, extra semesterdagar, rätt till heltid och fasta anställningar i avtalsrörelserna", skriver partiets arbetsgrupp besviket. Den svenska modellen tycks alltså vara att föredra endast när parterna väljer rätt. Annars måste staten ingripa.

Jobbskatteavdragen som ger människor en ökad möjlighet att själva välja mellan ökad konsumtion eller mer fritid är heller inget för Vänsterpartiet. Sänkt arbetstid måste tydligen komma som en gåva fördelad av staten.

Vi får hoppas en eventuellt framtida rödgrön regering har en annan inställning.