Vi minns alla hur det lät i våras. När Danmark stängde gränsen i mars för att hålla ute coronasmittan avfärdade statsepidemiolog Anders Tegnell åtgärden som ”fullständigt meningslös”.
Sverige har gång på gång kritiserat grannländernas gränsrestriktioner. Det har varnats för att besluten skadar det nordiska samarbetet och innebär ett hårt slag mot gränshandeln. Vår Nordenminister Anna Hallberg har talat om risken för ökade motsättningar mellan de nordiska folken som sätter ”sår och spår” under lång tid framöver.
Men det var då det. Nu är rollerna ombytta och det är i stället Sverige som har infört inreseförbud mot Danmark och Norge av rädsla för den nya, brittiska mutationen. Anders Tegnell slår nu fast att det är ”en bra åtgärd” att stänga gränsen. Och en djupt bekymrad Mikael Damberg (S) förkunnar att regeringen står redo att fatta de beslut som krävs för att skydda liv och hälsa.
Det är något ofrivilligt komiskt över denna scenförändring. Att smittohärden Sverige plötsligt pekar ut Norge som ett akut virushot för nästan tankarna till tjuven som börjar jaga polisen.
Visst, det går inte att utesluta att Norge har tappat kontrollen fullständigt över smittspridningen av den brittiska mutationen medan Sverige har total koll på läget. Men vilka är oddsen för det?
Det är som vanligt med andra ord: Sverige ligger steget efter i smittbekämpningen. Det duger inte.
Sanningen är ju att vi inte har en aning om hur utspridd den brittiska virusvarianten är i Sverige. Bara runt en procent av alla positiva coronatest har undersökts med så kallad sekvensering för att upptäcka eventuella mutationer.
Redan i början av året genomförde Danmark tio gånger så många analyser och landet siktar nu på att undersöka alla positiva PCR-test för att spåra den brittiska coronavarianten.
I Sverige är det nya målet som Folkhälsomyndigheten har satt upp tio procent, vilket ligger i linje med rekommendationen från den europeiska smittskyddsmyndigheten, ECDC. Att analysera samtliga prover skulle bli alldeles för dyrt, enligt myndigheten, som uppskattar prislappen till 60 miljoner kronor i veckan.
Men det är förstås en struntsumma i sammanhanget om Sverige skulle kunna förhindra att en aggressiv virusvariant får fäste i landet. Både det mänskliga och det ekonomiska priset för en tredje våg ligger skyhögt högre.
Flera forskare har varit kritiska till den svenska senfärdigheten i att utöka analyserna. ”Vi borde ju ha haft kapaciteten uppe vid det här laget”, konstaterade exempelvis professor Jan Albert vid Karolinska Institutet för en vecka sedan.
Det är som vanligt med andra ord: Sverige ligger steget efter i smittbekämpningen. Det duger inte. Regeringen måste nu skyndsamt stärka den egna förmågan att förhindra den brittiska virusvarianten från att få fäste.
Bygg snabbt ut analyskapaciteten, inför krav på ett negativt covid-test för inresa till Sverige från samtliga länder och se till att alla förberedelser finns på plats för att slå ner lokala klusterutbrott.
Att stänga gränsen mot Norge framstår mest som en tom symbolhandling så länge vi famlar i mörker hemmavid.