Varning för självhatet efter Afghanistaninsatsen

Många afghaner är desperata och har försökt lämna Afghanistan.
Foto: VICTOR MANCILLA - US MARINE CORP / CNP / POLARIS POLARIS IMAGES
De sista amerikanska soldaterna har nu lämnat Afghanistan.
Foto: AA / STELLA PICTURES/ABACA PRESS ABACA PRESS
USA:s reträtt från Afghanistan är nu fullbordad.
Foto: JACK HOLT / HANDOUT / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Det finns ingen gräns för självkritiken i västvärlden efter reträtten från Afghanistan. Men en värld utan USA som världspolis riskerar att bli en mycket mer cynisk plats.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

USA har nu lämnat Afghanistan. I veckor har det ältats vad som gick snett i vad som gång på gång beskrivs som ett historiskt misslyckande. 

Många menar att USA aldrig borde ha invaderat Afghanistan. Andra är lika kritiska mot att USA lämnade befolkningen i händerna på talibanerna. Inte sällan blandas dessa åsikter samman på ett sätt som inte är helt rätt att förstå. 

Den enda röda tråden verkar vara att västvärlden i allmänhet, och USA i synnerhet, bär skulden till allt som har gått fel i Afghanistan.

Men låt oss för ett ögonblick fundera över hur alternativen hade sett ut. Efter 11-septemberattackerna 2001 krävde USA att talibanerna skulle utlämna Usama bin Ladin och sluta ge terrororganisationen en fristad. Talibanerna vägrade. 

USA fick då stöd i FN:s säkerhetsråd för att slå tillbaka militärt. Borde USA inte ha gjort det? Hade det varit bättre att låta al-Qaida fortsätta sin globala terror ostört och låta talibanernas skräckregim vara kvar vid makten?

Från början fanns egentligen ingen ambition att ägna sig åt nationsbyggande i Afghanistan. USA samarbetade med krigsherrar i Norra Alliansen för att störta talibanregimen. Den politiska processen, som stakades ut under en FN-ledd konferens i Bonn, och skapandet av den internationella ISAF-styrkan för att stabilisera säkerhetsläget, växte fram i efterhand.

Var det fel beslut? Den slutsatsen kan man möjligen dra så här i efterhand, men det är svårt att klandra omvärlden för att man gjorde ett försök att bygga upp Afghanistan igen. Alternativet hade sannolikt varit att talibanerna hade kommit tillbaka mycket snabbare till makten igen efter ännu ett blodigt inbördeskrig. De senaste 20 årens framsteg i form av flickors skolgång, mödrahälsovård med mera hade knappast varit möjliga.

Reträtten då? På denna ledarsida har vi beklagat att USA lämnar Afghanistan. Priset är väldigt högt främst i form av mänskligt lidande i Afghanistan, men också i form av förtroendeskador för USA:s ledarskap, risk för terror och stora flyktingvågor. 

Men man måste ha respekt för att Joe Bidens beslutssituation var svår givet att Trump redan hade skrivit under ett ”fredsavtal” med talibanerna. Alternativet hade krävt att USA skickat fler soldater som i sin tur hade mött en furiös talibanoffensiv. 

Många föreställer sig att det hade gått att göra en ordnad reträtt, där regeringsarmén hade kunnat hålla ställningarna och omvärlden lämna värdigt. Men även det framstår som bedrägligt önsketänkande.

Givetvis finns det mycket som hade kunnat göras bättre under dessa år. Det har funnits en naiv övertro på hur lätt nationsbyggande låter sig göras. Men en ärlig utvärdering av västvärldens insats måste också ta i beaktande vilka alternativ som fanns längs vägen och hur den mänskliga kostnaden för dessa skulle ha sett ut.

Det eviga självspäkandet riskerar bara att ge cynikerna rätt – de som hävdar att västvärlden aldrig ska blanda sig i andra länders ”interna angelägenheter”, oavsett om de utgör ett folkmord eller ett akut hot mot världsfreden.