Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varmt klimat

Ta ansvar. När det gäller miljöfrågan behöver världen i dag ledare som både eftersträvar internationella överenskommelser och gör sitt bästa på hemmaplan. I stället skyller de på varandra för att slippa ta ansvar.
Foto: Robban Andersson

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

På senare tid har Fredrik Reinfeldts namn kopplats ihop med ord som "klimatet" och "miljöpolitik". Det händer inte ofta numera. Men när USA:s president dimper ner och visar intresse för svenskt miljötänk, då är det bara att dra på sig den symboliska gröna tröjan.

En gång hade Reinfeldt en riktig grön tröja. Dåvarande partisekreterare Per Schlingmann förklarade att färgvalet symboliserade att partiet hade blivit grönt. Inom M "finns en stark grön dimension", sa Schlingmann.

Moderaternas plötsliga känslighet för grönt utbröt 2007, då klimatfrågan var stekhet och väljarkåren akut oroad. Reinfeldt reste jorden runt och predikade koldioxidskatt. Han verkade engagerad. Men efter klimatmötet i Köpenhamn 2009, då klimatfrågan försvann från den politiska dagordningen, återtog Moderaterna snabbt sin finansgråa skepnad. Sedan dess har det varit närmast smärtsamt att höra statsministern tala om miljön. Han bagatelliserar ständigt Sveriges utsläpp genom att jämföra dem med jordens totala utsläpp. Det är en strategi som konservativa klimatskeptiker i alla länder använder som argument mot gröna reformer, eftersom nästan alla länders utsläpp framstår som väldigt små jämfört med de totala, hur ohållbara de än är i absoluta tal.


Reinfeldt är ofta populistisk. När de rödgröna föreslog kilometerskatt för tunga fordon och höjd bensinskatt inför valet 2010 talade han med darr på stämman om stackars norrlänningar och stackars lastbilstillverkare. Under en riksdagsdebatt i våras sa han i princip till Åsa Romson (MP) att flytta till Peking, när hon framhöll Kinas miljöarbete.

Statsministern utmålar ofta Kina som en gigantisk klimatbov. I sak har han rätt. Problemet är att han använder tillväxtländerna som exempel för att bagatellisera västs kopiösa klimatproblem. Under presskonferensen i går sa han att västs utsläpp faller, som om vi var på väg att lösa problemet. Men mycket av fallet beror på den ekonomiska krisen. USA:s övergång från kol till skiffergas spelar också in, men en gasbaserad ekonomi är lika ohållbar som en olje- och kolbaserad. Och även om vissa länder närmar sig oroande snabbt är USA världens i särklass värsta utsläppare per capita.


Vad världen behöver i dag är ledare som både eftersträvar internationella överenskommelser och gör sitt bästa på hemmaplan för att lösa inhemska problem och, förhoppningsvis, inspirera andra länder. I stället skyller ledarna på varandra för att slippa ta ansvar. Det är ett katastrofrecept.

I går kunde Fredrik Reinfeldt sola sig lite i glansen av Sveriges rykte som grönt föregångsland. Men under hans regeringstid har miljöpolitiken förfuskats. Nu blir vi omsprungna av andra länder vad gäller gröna reformer.

Reinfeldts gröna (icke-)politik kan leda till att resten av världen börjar hålla med honom: Sverige är ointressant ur klimatsynpunkt. Inte för att landet är så litet, utan för att det har förlorat sin roll som föredöme och inspiratör.