Världen måste få utreda massakern

UTRED MASSAKERN. En syrisk man och kvinna sörjer offren efter al-Assadregimens påstådda nervgasattack mot en förort till Damaskus. Enligt rebellerna dödades 1 400 personer varav många barn. Enligt regimen dog ingen eftersom den hävdar att attacken aldrig ägt rum.
Foto: AP

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Ett par timmar efter midnatt hände någonting fruktansvärt i de fattiga förstäderna öster om Damaskus. Oppositionen talar om en attack med giftgas. Otäcka amatörfilmer visar högar av döda, inklusive många barn, och sårade som kippar efter andan.

De första rapporterna talade om hundratals döda och sårade. Sedan dess har siffran stigit, men i brist på oberoende medier är världen utlämnad åt amatördokumentation och propaganda från de båda sidorna.

En lokal rebelledare, inte känd för sin vederhäftighet, hävdar att minst 1 400 människor dödats. I andra ändan av uppskattningarna hittar vi den syriska regeringen, som hävdar att ingen överhuvudtaget dog i kemvapenattacken - för den ägde inte rum. Det har varit Bashar al-Assads linje varje gång hans regim anklagats för att använda kemiska vapen.

Det är en svår situation. Assadregimen är notoriskt lögnaktig. Men hållbara bevis för att gasvapnet har använts - och av vem - har varit svåra att komma över.


Det är för att utreda den frågan som FN har sänt den svenske FOI-experten Åke Sellström till Damaskus. Men trots att Sellström nu är så nära händelsernas centrum att han mycket väl kan ha hört krevaderna från sitt hotell, har han små möjligheter att utreda det brott han är ditsänd för att dokumentera.

Frankrike säger sig ha begärt att Sellströms grupp ska få mandat att resa till det drabbade området. Men för att passera FN-regelverkets nålsöga krävs också ett medgivande från - just det, Bashar al-Assad.

Denna absurda situation är symbolisk för hela Syrienkrisen. Många länder är djupt inblandade i konflikten, men ingen vill på egen hand bära ansvaret för hur den kan sluta. Det har paradoxalt nog både stärkt FN:s ställning och gjort världsorganisationen obrukbar som konfliktlösningsforum.

Säkerhetsrådet har helt gått i baklås. Det beror framför allt på Ryssland och Kina, men de övriga permanenta medlemmarna är inte skuldfria. De har ofta föredragit att låta resolutionsförslagen krascha mot den rysk-kinesiska vetomuren för att sedan högljutt lufta sin besvikelse i medierna, hellre än att söka samförstånd om det lilla som faktiskt skulle gå att göra genom FN.


Sverige har tidigare motsatt sig att föra Bashar al-Assad till Internationella brottmålsdomstolen, eftersom det vore olyckligt att sända signalen att "ditt enda alternativ är att kämpa till döds", som Carl Bildt uttryckte saken. Det är inte så dumt som andra politiker påstått: en förhandlad lösning är det enda som realistiskt sett kan rädda Syrien från total implosion. Men det finns gränser för hur mycket strategiskt slingrande världen kan ägna sig åt i en krigsbrottssituation.

Om det bevisas att Bashar al-Assads armé har använt kemiska vapen mot civila, eller om han vägrar tillåta FN att utreda saken, måste det få konsekvenser. Den som gasar sitt eget folk till döds ska inte tro att ett fredsavtal kan rädda honom.