Det väckte stor uppmärksamhet när finansminister Magdalena Andersson (S) i en intervju före jul uppmanade asylsökande att söka sig till andra länder. "Ett iskallt jävla julevangelium", skrev Aftonbladets ledarsida upprört. Andra undrade vad som var syftet med finansministerns svartsynta utspel.
Ett skäl skulle kunna vara att Magdalena Andersson har tillgång till siffror som de flesta andra inte känner till. En sådan röd siffra är: 200 miljarder kronor.
Det är det belopp som fattas i kommuner och landsting år 2030 om dagens personaltäthet inom välfärden ska behållas. Redan från år 2020 måste det tillföras 20 miljarder extra - motsvarande halva försvaret - för att klara det snabbt växande antalet äldre i Sverige.
Jag hittar de spektakulära siffrorna i Riksrevisionens färska granskning av budgeten. Myndigheten beklagar att regeringen inte redovisar hur kommunsektorns demografiska utgiftstryck ser ut framöver.
I klartext: finansdepartementet sitter på en kostnadsbomb som man inte talar öppet om.
För säkerhets skull dubbelkollar jag siffran med både Riksrevisionen och Sveriges kommuner och landsting (SKL) - och ja, så ser verkligheten ut. Vad värre är, även om våra politiker skulle lyckas trolla fram dessa 200 miljarder kronor så kommer det inte att finnas personal för att utföra jobbet.
Välfärdens ekvation går inte ihop
På tio års sikt skulle välfärden behöva en halv miljon nya medarbetare. Det finns inte en chans att det kan bli verklighet. Antalet inrikes födda i arbetsför ålder kommer rentav att ha minskat med 80 000 vid det laget. Inte ens om offentlig sektor suger upp all ny arbetskraft kommer det att gå att fylla hålet.
Välfärdens ekvation går inte ihop. Under 2020-talet kommer generationen som föddes efter andra världskriget - "köttberget" som Pär Nuder famöst kallade det stora antalet 40-talister - att passera 80-årsstrecket. Men vilka som ska ta hand om dem på ålderns höst är oklart.
Annika Wallenskog, chefekonom på SKL, menar att vi måste tänka bortom dagens välfärd. Det är något helt annat som kommer att levereras i framtiden. Hon jämför med banksektorn som knappt behöver någon personal längre i mötet med kunderna.
- I sjukvården är det lättast att se hur det kan bli. Datorer kommer att sköta bedömningen av provresultat och röntgenplåtar. Kroniskt sjuka får övervakas av monitorer i stället för att komma på återbesök.
Inom hemtjänsten och äldrevården ser hon framför sig att kameror ersätter det mänskliga ögat. Robotar kan hjälpa till med att mata och duscha äldre som inte klarar sig själva. I skolan kanske eleverna får undervisning via en storbildsskärm i stället för av lärare som finns på plats.
Gratis välfärd är dyr välfärd
Det är i de termerna som välfärdsdebatten skulle behöva föras. Det kommer varken att finnas pengar eller personal för att behålla dagens välfärd. Problemet är att politikerna inte vill ha en sådan realistisk diskussion.
- Man måste börja prata om det, men det är jobbigt att ta i de här frågorna, konstaterar Annika Wallenskog.
Tvärtom går de flesta politiska utspel ut på att vrida tillbaka klockan. Det utlovas mindre klasser i skolan, mindre barngrupper i förskolan, mer personal i äldrevården, hemkokt potatis inom hemtjänsten och så vidare.
Samtidigt blir gratisreformerna bara fler. Under de rödgröna har det exempelvis blivit gratis mammografi, gratis mediciner för barn och gratis läkarbesök för alla som har fyllt 85 år.
Snart kan det dessutom bli avgiftsfritt med digitala vårdbesök för alla i landet. Bolaget Doktor.se har nämligen valt att etablera sig i Sörmland där all primärvård är gratis, och det fria vårdvalet gäller även på detta område. Det är som upplagt för en kostnadsexplosion.
När de digitala tjänsterna byggdes ut var tanken att det framför allt skulle underlätta för människor i glesbygden. Nu visar det sig dock att det är storstadsborna som är det främsta kundunderlaget.
Problemet med gratis är inte i första hand att inkomster från avgifterna försvinner, utan att det leder till överkonsumtion. I ljuset av den växande personalbristen borde våra politiker tänka precis tvärtom.
Återinför och höj i stället avgifterna. Låt det kosta en liten slant att gå med barnet till vårdcentralen. Gör om högkostnadsskyddet så att det aldrig blir kostnadsfritt att gå till doktorn. Använd avgifter, remisstvång med mera som ett sätt att styra människors beteende.
Om välfärden inte ransoneras kommer den inte att räcka till för dem som behöver den mest.
Stor risk för välfärdspopulism i valrörelsen
Det är sådant som välfärdsdebatten inför valet i höst borde handla om. Hur tänker partierna betala för den kostnadsbomb som börjar ticka under nästa mandatperiod? Vilka svar har de på den alltmer akuta bristen på sjuksköterskor, undersköterskor, lärare med flera? I Danmark har man exempelvis lyckats minska den administrativa bördan för välfärdens personal radikalt. Åk dit och lär!
En realistisk välfärdspolitik måste ta sikte på ransonering, robotar och nya sätt att arbeta. Den måste våga välja och välja bort.
Risken är dock överhängande att väljarna i stället kommer att serveras mer av önsketänkande. Det kommer att utlovas mer personal, snabbare vård, mer undervisning, fler hjälpande händer till gamla farmor och så vidare. Dessa vallöften kommer i sin tur att paketeras i form av "garantier", "kontrakt" och "lyft", det vill säga öronmärkta statsbidrag som bara krånglar till tillvaron för redan hårt pressade kommuner.
Det är välfärdspopulism när den är som sämst. Väljarna har rätt att få veta vad som väntar. Det är ett kärvt budskap, men ju tidigare vi börjar förbereda oss för välfärdens stålbad desto bättre rustade kommer vi att vara.
Finansministern kan inleda genom att tala öppet om de 200 miljarderna.