Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Var vågar vi bo i gängvåldets Sverige?

I Bromma finns fortfarande villaidyllen nära stan. För dem som kan lägga mellan tio och femton miljoner kronor på sitt boende.Foto: OLLE SPORRONG

Skjutningar, förnedringsrån och gängkrig tar plats också bland medelklassens radhus och villor. Var är man trygg om man inte är jätterik?

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

”Mina vänner funderar på att flytta från Sverige”, skriver Catarina Kärkkäinen i webbtidningen Smedjan. Hon beskriver hur unga karriärister överväger att flytta till Danmark eller Nederländerna, men inte av äventyrslystnad – tvärtom söker de trygghet. De ser ljust på sin egen framtid, men tvivlar på Sveriges.

Det är Kärkkäinens vänner inte ensamma om. 

I augusti svarade sex av tio i en Sifoundersökning att de tror våldsbrotten kommer att fortsätta att öka under det närmaste året.

Fler än hälften av svenskarna tvivlar på att politiker och myndigheter klarar av att stoppa gängkriminaliteten. Det grova våldet – som länge plågat de utsatta förorterna – börjar nu tränga in allt längre i medelklassens områden.

Det har varit en blodig sensommar. En tolvårig flicka sköts ihjäl när hon hamnade mellan kriminella utanför McDonald's i Botkyrka. Två tonårspojkar rånades, förnedrades, våldtogs och grävdes ned levande på en kyrkogård i Solna. En kriminell klan satte upp vägspärrar i Göteborg.

En pressad rikspolischef vädjade till allmänheten att ”fokusera för att möta nuläget”. Vad nu det betyder.

Mina vänner är inte på väg att lämna landet. Men allt fler funderar på att lämna storstäderna. De frågar sig: Var är barnen trygga? Var kan de få en sån uppväxt som vi själva fick?

För akademiker mellan trettio och fyrtio, med bra jobb och två inkomster borde trygghet och trädgård inte vara en omöjlig ekvation att få ihop. Men i storstäderna är det svårt. Enligt en uträkning som Mäklarhuset gjorde förra året låg snittpriset för en villa på 120 kvadratmeter i Stockholm på 6,7 miljoner kronor. Därmed krävdes det en kontantinsats på omkring en miljon kronor, och en årsinkomst på nästan 1,3 miljoner kronor för att undgå det extra amorteringskravet. 

Ändå drömmer jag om ett litet hus med en liten trädgård, där barnet som vi väntar får springa i vattenspridaren.

Det blir många kvällar med Hemnetappen. Till slut har jag rätt bra koll på huvudstadens radhusområden. Men i bakhuvudet ser jag hela tiden kartan över Stockholms gängterritorier. Hässelby villastad, Kälvesta, Vinsta går bort – det är för nära gängkriget mellan Lejonen och Järva. Enskededalen stryks – där härjar Östberganätverket och Bredängsnätverket. Bromsten är bara ett stenkast från Rinkeby, där Shottaz, Dödspatrullen, FLG med flera konkurrerar om knarkmarknaden. 

Hur långt ut måste man söka sig för att våga låta sina barn cykla till skolan?

Spånga, kanske? Där bor min mamma. Det är ett mysigt område med knotiga äppelträd i trädgårdarna och ett levande torg. Men så hittas en ung man skjuten, mitt bland villorna. Det är för nära till våldet, för nära till Tensta. 

Hur långt ut måste man söka sig för att våga låta sina barn cykla till skolan? 

Mina vänner har börjat prata om Värmdö och Vallentuna. Men om det tar mer än en timme att pendla till jobbet i stan, kan man väl lika gärna flytta till Trosa eller Simrishamn? För även om man bosätter sig i ett tryggt hörn av en yttre kranskommun återstår problemet: Så snart dina barn lämnar mellanstadiet kommer de att vilja åka in till stan. Och det betyder långa turer i kollektivtrafiken, där de är lätta rånoffer.

Under pandemin har det siats om att coronaviruset kan innebära slutet för de blomstrande storstäderna. Risken är nog större att det är gängkrigen som får medelklassen att flytta.