Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Var är krisplanen för problemområdena?

Rikspolischefen Dan Eliasson har inte klarat att vända utvecklingen i de utsatta områdena.Foto: MAJA SUSLIN/TT / TT NYHETSBYRÅN

Antalet särskilt utsatta områden har ökat med 50 procent. Det visar hur bråttom det är att staten skaffar sig kontroll över situationen. 

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Polisens nya rapport om socialt utsatta områden skulle ha presenterats i maj. Nu befinner vi oss i mitten av juni och polisen kan fortfarande inte säga när rapporten ska offentliggöras.

Skälet är förstås att innehållet är besvärande. Antalet områden som klassas som "särskilt utsatta" har ökat från 15 till 23 sedan december 2015. Enligt Dagens Nyheters Lasse Wierup råder det krisstämning inom polisledningen.

Det saknas resurser för att ta tillbaka gatan från de gängkriminella. Ett exempel är operation Mareld som syftar till att förbättra situationen på Järvafältet, i Botkyrka och i Södertälje. Där skulle det i dagsläget finnas 160 poliser, men hittills har man bara lyckats skrapa ihop 60.

Inte ens där polisen har valt att kraftsamla lyckas man alltså fylla personalstyrkan. Då förstår man hur pressat läget måste vara i de problemområden som inte får rekrytera över huvud taget.

Går det att vända utvecklingen?

Frågan behöver därför ställas: Kommer Sverige att lyckas vända denna utveckling? Antalet poliser som jobbar ute på gatan blir allt färre. Enligt SvD:s granskning har antalet ingripandepoliser minskat kraftigt under de senaste fyra månaderna och är nu färre än 6 500.

Samtidigt beräknas ytterligare en kvarts miljon flyktingar och deras anhöriga behöva en bostad fram till år 2021. Många av dessa kommer att söka sig till de redan trångbodda utanförskapsområdena.

I svensk offentlighet ställer man ogärna saken på sin spets på det viset. Optimism anses inte bara vara en dygd, utan snarast en plikt. Men det är först om vi inser situationens allvar som det går att göra någonting åt den.

Det finns positiva exempel att lära av. Situationen i Biskopsgården har lugnat ner sig sedan rättsväsendet har lyckats frihetsberöva flera av huvudpersonerna i gängkriget. I Araby i Växjö har kombinationen av nattvandrande föräldrar och kameraövervakning haft effekt och på Järvafältet har tryggheten ökat markant sedan polisen satte upp ett 60-tal tillfälliga kameror.

Ge lönetillägg till poliser i yttre tjänst

Det behövs en krisplan för att vända utvecklingen i utanförskapsområdena. Till att börja med krävs en ny rikspolischef och fler poliser, framför allt i yttre tjänst. För att det ska bli verklighet måste det skapas hardship-tillägg som ger tusentals kronor extra i månaden till just ingripandepoliser. Men även utrustning och scheman för poliser i yttre tjänst behöver ses över.

Leden kan sedan fyllas på ytterligare av ordningspoliser och ideella krafter, såsom nattvandrande föräldrar. 

Polisen måste dessutom få draghjälp av tuffare lagar, såsom jourdomstolar, slopade straffrabatter och mer effektiva påföljder för unga. Liksom i andra länder bör polisen ha rätt att själv bestämma när och var övervakningskameror ska sättas upp.

Mer polismakt är givetvis inte det enda svaret, men det är ett nödvändigt första steg. Annars kommer nästa rapport om landets problemområden att vara ännu mer oroande läsning.

 

Läs också: Att bara ropa på fler poliser räcker inte