Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Välkommen till käbbelfabriken

Moderatledaren Ulf Kristersson inledde starkt, men blev sedan osynlig i Agenda-debatten.

Det var personangreppen som fick Agenda-debatten att tända till. I sakfrågorna däremot famlade partiledarna efter svar.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Vad kommer vi tittare att minnas från söndagens partiledardebatt? Ja, inte är det Moderaternas nye partiledare Ulf Kristersson i alla fall. Efter bara en vecka på jobbet kastades han direkt in i hetluften.

I duellen mot statsminister Stefan Löfven gjorde han bra ifrån sig. Kristersson har en resonerande stil och är behaglig att lyssna på. Men därefter blev han alltmer osynlig och sågs allt oftare snegla ner i sina papper.

Kanske kände han sig inte riktigt hemma i formatet. Kristersson har efterlyst vuxna politiker som lyssnar på motståndarens bästa argument. Den är en idealbild som ligger långt från spelreglerna i tv-sända partiledardebatter.

Där gäller det att ta ordet så fort motståndaren andas in, excellera i metaforer och överraska med tjuvnyp och snabba kontringar. Söndagens Agenda-debatt var inget undantag. Tvärtom var det just personangreppen som stod i centrum.

Samsynen är större än man vill medge

Vänsterledaren Jonas Sjöstedt gjorde sitt bästa för att sänka Kristerssons debut genom att påminna om Stockholmsmoderaternas privatiseringar och moderatledarens frikostiga taxiåkande. Därefter fick han Jimmie Åkesson (SD) ur balans genom att kräva att denne skulle be om ursäkt till en specialinbjuden gäst i publiken, som blivit förtalad av SD:s gruppledare. 

Åkesson i sin tur försökte få Ebba Busch Thor att vackla genom att sträcka fram handen för ett handslag. Det fick han snart anledning att ångra när den verbala motoffensiven kom. 

Det är detta som många tittare kommer att minnas från debatten. I sakfrågorna däremot trampade partiledarna ofta vatten. Ett skäl till det är att samsynen är större än vad man vill ge sken av; ett annat att många av de problem som Sverige brottas med är genuint svårlösta.

Ta otryggheten. Den debatten inleddes med att Jonas Sjöstedt beklagade att politikerna alltför länge har försummat polisen. Om någon för bara något år sedan hade förutspått att självaste vänsterledaren skulle påstå något sådant hade denne blivit avfärdad som oseriös.

Nu formligen tävlade partiledarna i att kräva fler poliser och strängare straff. Alla vill låta som moderater i rättspolitiken. 

Underhållningsvärdet kan ingen klaga på

I den ekonomiska politiken är skillnaderna större, men även där finns överlappningar. Socialdemokraterna har godtagit alla alliansens jobbskatteavdrag och har själva just lagt en budget som sänker skatterna. Och även om Löfven låter som att han hellre äter taggtråd än går med på att sänka ingångslönerna, välkomnar han att parterna nu tittar på just den möjligheten.

Från alliansens sida anklagar man å andra sidan de rödgröna för att skapa ett nytt klassamhälle. 

Sanningen är väl den att ingen av de åtta partiledarna har något riktigt övertygande svar på hur otryggheten ska avhjälpas, vårdköerna kapas och lågutbildade komma i jobb. 

Debatten blev därefter. Underhållningsvärdet kan ingen klaga på, men många ställer sig nog bakom Mats Knutsons vädjan om att partiledarna borde uppträda lite mer vuxet.

 

Läs också: S jobbskryt tålde inte mötet med verkligheten 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!