Ingen vet exakt hur många nordafrikanska gatubarn som befinner sig i Sverige, men det rör sig om flera hundra i storstäder som Stockholm och Göteborg. Den absoluta majoriteten är från Marocko, andra kommer från länder som Algeriet och Libyen.
Många - om än inte alla - livnär sig på snatterier, droghandel och rån. I Göteborgs-Posten vittnar polisen om hur gatubarnens kriminalitet har blivit ett växande problem. Eftersom de flesta saknar id-handlingar och att de lärt sig att uppge att de är yngre än 15 år så ställs polisen inför stora utredningsproblem.
”Den här veckan grep vi samma kille tre gånger, under ett dygn, misstänkt för brott. Vi tvingades släppa honom vid varje tillfälle”, påpekar Erik Nord polismästare i Storgöteborg till GP.
Polisen står alltså handfallen. Vi har anledning att känna sympati inför den frustration som då infinner sig hos såväl brottsoffer som polis.
I de fall gatubarnen placeras på ett HVB-hem eller i ett familjehem brukar de flesta avvika snabbt och återvända till sitt gäng. De flyter vind för våg. De sociala myndigheterna är många gånger lika maktlösa som polisen.
Detta sker i ett Sverige som är ett av världens bästa länder för ett barn att växa upp i och där socialtjänsten står redo att rycka ut om problemen är stora.
Det är viktigt att ha ett barnperspektiv. Många av dessa gatubarn är just barn, och inte sällan drogberoende, som lever ett liv i stor misär. Samhället har alltså en skyldighet att ingripa för barnens eget bästa. Antalet tvångsomhändertaganden och placering på LVU-hem måste därför öka. Platsbristen är ett problem och Statens Institutionsstyrelse har begärt extra pengar för att bygga ut.
Men tvångsvård är ingen långsiktig lösning. Gatubarnen måste flygas tillbaka till
Marocko och andra hemländer. Dessvärre har dessa trasiga individer blivit mänskliga brickor i ett politiskt maktspel mellan Sverige och Marocko. Landet vägrar att släppa in sina egna medborgare och Sverige kan därmed inte verkställa utvisningarna.
Socialdemokraterna har kongressbeslut på att Västsahara - som ockuperas av Marocko - ska erkännas som självständig stat. Men utrikesminister Margot Wallström är inte speciellt villig att göra det, eftersom inget har hänt under de 15 månader hon har haft jobbet. Kanske av hänsyn till regeringens överskattade mål om att Sverige ska få en plats i FN:s säkerhetsråd.
Inrikesminister Anders Ygeman lovade i höstas att han skulle ta tag i problemet med Marocko. Vad Ygeman egentligt har gjort är oklart.
Det finns också ett brottsofferperspektiv. Vad säger Ygeman och andra ansvariga politiker till de brottsoffer som har drabbats av gatubarnens kriminalitet - och som ser att samhället har kapitulerat?
Regeringen måste berätta vad man avser att göra åt denna växande kriminalitet. Tänker man sätta stenhårt tryck på Marocko, eller? Tystnaden urholkar förtroendet för rättsstaten.