Telias vd Lars Nybergs avgång var planerad till december. Nu avgår han i stället i samband med bolagsstämman den 3 april. Styrelseordförande Anders Narvinger meddelade i december att han också skulle avgå då. Ansvarsutkrävandet efter advokatbyrån Mannheimer Swartlings kritiska rapport är inte fullt så dramatiskt som det nu framstår.
Huvudägaren svenska staten har länge haft svårt att utöva sitt ägaransvar.
I april 2011 deklarerade Lars Nyberg i DI Weekend att "staten har ingen representant i styrelsen, vilket är helt rätt eftersom staten inte har kompetens att styra det här företaget" .
Den kompetensen hade uppenbarligen inte heller Lars Nyberg.
Men att staten - det vill säga regeringen - avstått från att tillsätta sin styrelserepresentant och därmed avstått från möjligheten att få bättre insyn i bolaget utgör i sig ett allvarligt tjänstefel. När allt ljus nu faller på Telia Soneras mörka affärer i Uzbekistan och andra korrupta länder får vi inte glömma bort det politiska ansvaret.
Såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringars ägarstyrning kan förenklat sammanfattas så här: Så länge bolagen levererar sina miljardvinster till finansdepartementet utan några större skandaler får ledningen blåsa på och jaga nya tillväxtmarknader.
Vattenfall är det solklara exemplet. Sedan brukar ministrarna symboliskt engagera sig mot bonusar. Denna sila mygg och svälja kameler-ägarstyrning fick till konsekvens att Vattenfall nu sitter med miljardförluster i det nederländska sorgebarnet Nuon - en affär som den dåvarande näringsministern Maud Olofsson godkände.
Maud Olofsson var också ägaransvarig när Telia Sonera 2007 på allvar etablerade sig i "Mutistan". Uzbekistan är enligt Transparency International ett av världens mest korrupta länder. Ansvaret var delat, då den dåvarande finansmarknadsministern Mats Odell hade till uppgift att sköta försäljningen av bolaget. Ringde det aldrig några varningsklockor på näringsdepartementet?
Att alliansregeringen bejakade Telia Soneras aptit på Uzbekistan är naturligtvis något som Telias styrelse gärna vill påminna om. I sitt uttalande om Mannheimer Swartlings utredning skriver man: "Bakom Telia Soneras investeringar fanns en bred enighet bland stora ägare och styrelse" .
Hur skötte Maud Olofsson och Mats Odell egentligen ägandet och insynen i Telia Sonera? Stämmer uppgifterna i Affärsvärlden att Lars Nyberg vårvintern 2008 tackade nej till att bolaget skulle ingå en grupp av internationella telekomoperatörer som skulle arbeta för mänskliga rättigheter?
Maud Olofssons, Mats Odells och Peter Normans slappa ägarstyrning av Telia Sonera borde också utredas, lämpligen av Riksrevisionen.
Föreningen Styrelseakademien tilldelade i veckan Maud Olofsson ett pris för hennes insatser för näringslivet och "politiska kompetens" med hänvisning till att hon ansvarat för ett 50-tal statliga bolag. De kan definitivt inte ha syftat på hennes insatser för Telia Soneras affärsetik eller Nuon-skandalen.