Annie Lööf avgår efter elva år som partiledare för Centerpartiet, meddelade hon vid en pressträff på torsdagen. Lööf beskrev hur hon vaknade dagen efter valet med en känsla av besvikelse över det dåliga valresultatet – ”men också en känsla av lättnad över att inte ha kommit till skada”.
Det är fruktansvärt att en partiledare i Sverige har behövt leva med hot på det sätt som Annie Lööf tvingats göra.
Centerledarens anförande innehöll en appell för ett respektfullt offentligt samtal. Tänk på att vi alla är människor, och bidra inte till att andra inte vågar uttrycka sig, manade hon.
Det var ett värdigt avskedstal, som andades tacksamhet över att ha fått bära partimedlemmarnas förtroende snarare än bitterhet över det som kunde varit.
Lööf motiverade sitt beslut med att hon vill ge sin efterträdare gott om tid att bli varm i kläderna innan nästa val: ”Den som kommer efter mig ska få mycket tid att bygga sitt lag och rusta partiet”.
Det kan behövas. Centerpartiets problem var inte Annie Lööf som person, och krisen som partiet befinner sig i kommer inte att lösas enbart genom ett partiledarbyte. Den går djupare än så, och kommer att kräva en djup självrannsakan.
Under Annie Lööfs tid vid rodret har C inte bara bytt sida i blockpolitiken, utan också bytt väljare.
Valet i söndags tydliggjorde skiftet: Partiet förlorade nästan var fjärde väljare, och backade kraftigt i fyra av fem av sina starkaste fästen. För tjugo år sen var Centerpartiet näst största parti i gruppen ”företagare och bönder” med 19 procent. I år vann partiet bara 9 procent i den väljargruppen.
Nu är Centerpartiet starkare i storstäderna – där de får 7 procent – än på landsbygden, där 6,5 procent valde röstsedeln med fyrklövern. Men storstadsväljarna är notoriskt lättrörliga. Att byta väljarbas från en som traditionellt haft en stark centeridentitet till trendkänsliga storstadsbor är en riskfylld strategi.
Centerpartiets kris påminner om Moderaternas efter Fredrik Reinfeldt: Ska man försöka vinna tillbaka de gamla kärnväljare som lämnat, eller ska man göra upp med partiets självbild för att försöka befästa de nya väljargrupper man fått?
Det förstnämnda skulle innebära att C söker sig tillbaka till borgerligheten och öppnar för att kunna samarbeta med Sverigedemokraterna, vilket sannolikt skulle göra många av deras nuvarande väljare djupt besvikna. Dessutom är det redan trångt i borgerligheten – och där finns ett liberalt parti – så det är inte tydligt varför Centerpartiet skulle behövas.
Det andra alternativet är att Centern går åt vänster, och släpper sin vurm för privatiseringar och skatteavdrag. Det skulle underlätta rödgrönt samarbete, men det är knappast lockande för partimedlemmarna.
Annie Lööfs efterträdare ärver ingen lätt uppgift. Den svåraste krisen ligger sannolikt framför partiet.