Urdåligt av Magda och Ulf att strunta i ränteavdraget

Magdalena Andersson säger att hon vill spara i ladorna. Men rör inte ränteavdraget.
Foto: KRISTOFER SANDBERG / KRISTOFER SANDBERG EXPRESSEN
Ulf Kristersson går till val på att inte röra fastighetsavgiften.
Foto: FREDRIK WENNERLUND / STELLA PICTURES/WENNERLUND FREDERIK WENNERLUND

S och M borde ha samarbetat om att trappa av ränteavdraget och höja fastighetsskatten medan det fanns tid. 

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

I torsdags höjde Riksbanken styrräntan med en halv procentenhet till 0,75 procent. Det är den första så kallade dubbelhöjningen på 22 år. För hushållen innebär beskedet att bolånen blir dyrare. Svensson får mindre över till annat. Och likaså staten. 

Ränteavdragen är nämligen en statsfinansiell kostnadsbomb. De gör det möjligt att dra av upp till 30 procent av räntekostnaden på skatten. Ju högre ränta, desto större blir de uteblivna skatteintäkterna.

Detta har politiker vetat om i åratal. Ändå har de lämnat avdragen orörda. 

Störst skuld faller på S och M. I stället för att kroka arm och ta ansvar, har de två statsbärande partierna lurpassat på varandra. Ingen vill ensam ta den politiska risken att göra medelklassens väljare upprörda. 

Bara S och M har hållit emot. De har haft 15 år på sig att ta ansvar. Nu kan det vara för sent

Förra statsministern Göran Persson anser själv att han förlorade valet 2006 på att vara emot avskaffandet av fastighetsskatten. Den läxan har politikerna inte glömt. 

Man kan vara kritisk mot den dåvarande utformningen, som gjorde att människor med låga inkomster inte kunde behålla sina hem om värdet steg kraftigt trots att husen var betalda för länge sedan. 

Men dagens låga fastighetsavgift gick för långt åt motsatt håll. Ägaren till en mångmiljonvilla i Danderyd betalar lika mycket som undersköterskan i Jönköping. 

Förslag på mellanvägar har lagts fram, men för döva öron. 

Nu kan tidsfönstret vara på väg att stängas. Att ytterligare lägga sten på börda och öka hushållens kostnader skulle riskera att försätta bostadsmarknaden, och därmed hela Sverige, i en ekonomisk kris. 

Olika bedömare uppskattar att statens utgifter för ränteavdraget kommer att öka med 20 miljarder om räntan stiger till 1,25 procent och med 30 miljarder om den höjs till två procent – vilket Riksbankschefen Stefan Ingves flaggat för. Det motsvarar ungefär budgeten för hela Polisen. 

Det är dock – som tur är – inte hela bilden. Även statens inkomster ökar om räntorna stiger. Men det är ändå en onödig risk Sveriges makthavare har tagit. 

Och det finns fler starka skäl till att ränteavdragen borde sänkas. Konkurrensneutraliteten, tanken med 1990-talets stora skattereform, har åsidosatts i takt med att skatten på olika kapitalinkomster sänkts utan att ränteavdragen har hunnit med.

En ännu större skatteklyfta finns mellan jobb och boende. En läkare ska inte förlora på att ta en extra jour på akuten jämfört med att vara hemma och snickra, men så kan det bli när bostadsmarknaden är dopad av avdrag och låga skatter, medan lön tvärtom beskattas högt.

Riksbankens besked är väntat och nödvändigt. Inflationen måste bromsas, och räntan går nu upp till mer normala nivåer efter att ha varit unikt låg en längre period. 

Sex av riksdagens åtta partier har åtminstone någon gång varit för att trappa av ränteavdraget medan tid fanns. 

Bara S och M har hållit emot. De har haft 15 år på sig att ta ansvar. 

Nu kan det vara för sent.