Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Upp ur bunkern, Svenskt Näringsliv

Jens Spendrup. Foto: Olle Sporrong

Måste ordföranden för Svenskt Näringsliv kalla sig för feminist? Nej, det behöver han inte, och han behöver inte heller sympatisera med kraven på kvotering till bolagsstyrelser. Det är tvärtom ganska självklart att den som företräder näringslivet försvarar principen att företagens ägare ska bestämma vem som ska sitta i styrelsen.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Problemet med den omstridda lördagsintervjun med Jens Spendrup i Ekot är ett annat. Han visade i fråga efter fråga en tondövhet inför den kritik som riktas mot näringslivet.

När det gäller kvinnors underrepresentation i styrelserna speglar det uteslutande en brist på kompetens, hävdade Spendrup. Han har visserligen försökt korrigera sitt uttalande i efterhand, men skadan är ändå skedd.

Bilden som har fastnat i det allmänna medvetandet är att Svenskt Näringsliv tycks avfärda allt tal om diskriminering, glastak och slutna manliga nätverk som fantasier.

Varför passade inte Spendrup på att nämna jämställdhetssatsningen Battle of the Numbers som syftar till att rätta till obalanserna utan en lagstiftning? Och varför tog han inte chansen att understryka hur viktigt det är för företagens konkurrenskraft att släppa in mångfald i styrelserna i stället för att utmåla det som ett hot?

 

Man undrar nästan hur Svenskt Näringsliv lyckades hitta en ny, kvinnlig vd i form av Carola Lemne.

Samma tondövhet gick igen i diskussionen om vinst i välfärden. Spendrup kan inte identifiera ett enda problem i spåren av valfrihetsrevolutionen. Den som ifrågasätter riskkapitalbolagens framfart i den svenska välfärden ifrågasätter fundamenten för marknadsekonomin, slog ordföranden för Svenskt Näringsliv fast. Och alla länder där det har prövats har det lett fel.

Slutsats: Den som är kritisk till JB-koncernens härjningar inom svenskt skolväsende förordar alltså planekonomi. Det är bara att välja sida: världens mest avreglerade välfärd eller kommunism.

 

Inte heller när det gäller missbruket inom ramen för arbetskraftsinvandringen hade Spendrup något att säga. Det får domstolarna sköta.

Så går det förstås att argumentera i fråga efter fråga. Risken är dock att omgivningen slutar att lyssna.

Svenskt Näringslivs röst behövs i debatten, inte minst i ett läge då LO satsar som aldrig förr på opinionsbildning och vindarna blåser åt vänster. Men då måste organisationen göra upp med sin bunker-mentalitet.

Det gäller att visa att man förmår lyssna på kritik och försöka bryta människors fördomar om företagare och företagande. Att driva företag har blivit något av en folksport i Sverige och rymmer alla från coola musiker och spelkonstruktörer till stylister och pizzabagare. Många av näringslivets frågor, såsom bostadsbrist och fungerande infrastruktur, har också en stor folklig potential.

Det är uppenbart att Svenskt Näringsliv, precis som Moderaterna för tio år sedan, behöver en förnyelse. Frågan är om Jens Spendrup har rätt kompetens för det uppdraget.