I östra Ukraina springer soldater hukande mellan leriga skyttegravar. Ett lågintensivt krig mot de ryskledda separatisterna har pågått i sju år. När Ryssland i april hastigt förflyttade tusentals soldater – enligt ukrainska källor uppåt 85 000 man – till gränsen ökade spänningarna ytterligare. En förflugen kula kan starta ett storkrig.
Trupprörelserna kan vara ett sätt att provocera, i hopp om att svaret ska rättfärdiga en invasion, exempelvis om civila skulle dödas. Att beskydda en ryskspråkig befolkning var ju den ryske presidentens förklaring till annekteringen av Krim.
Att förse Krim med dricksvatten kan vara ett annat skäl för ett anfall. Den strategiskt viktiga halvön hämtade tidigare sitt vatten från Dneperfloden på ukrainska fastlandet, och vattenbristen håller på att förvandla semesterparadiset vid Svarta havet till dammig stäpp.
Men skulle Putin verkligen velat kapa åt sig mer land, hade han sannolikt inlett med ett överraskningsanfall, som 2014. Då var det ukrainska försvaret på dekis, men sju år av konflikt har inneburit en snabb upprustning. Ett anfallskrig – efter veckor av förvarning – vore kostsamt.
Moskva behöver inte annektera utbrytarrepublikerna i östra Ukraina. Så länge regeringen i Kiev inte har kontroll över sitt eget territorium är det hett eftertraktade Nato-medlemskapet utom räckhåll. Att skapa frusna konflikter, och se till att relationerna inte tinar till fred, är ett effektivt sätt för Kreml att förhindra att grannländer integreras med Europa. Se bara på Moldavien och Georgien.
Men vapenskramlet har politiska fördelar. Det kan stärka Vladimir Putins opinionssiffror, som sjunkit under tyngden av ekonomisk kris och valhänt pandemihantering. Och det är ett test för västvärlden.
Kreml spände musklerna, och Vita huset blinkade.
Eftersom ”beredskapsövningen” fick den nyblivne amerikanske president Biden att lyfta luren och föreslå ett toppmöte är den ryska tolkningen klar: Kreml spände musklerna, och Vita huset blinkade.
För Ukraina handlar det om överlevnad. ”Ryssland måste förstå att västländerna inte tolererar att Ryssland slår Ukrainas demokrati och suveränitet i spillror”, sa landets utrikesminister i tisdags.
Det krävs mer än fördömanden från europeiska huvudstäder för att Kreml ska erkänna Ukrainas rätt att själv välja väg, också om den leder bort från de storryska imperiedrömmarna. Det enda språk som Putin förstår är maktspråk.
Därför borde Putinregimens aggressivitet bemötas med ett stopp för Nord Stream 2. Om EU hindrade gasledningen mellan Ryssland och Tyskland från att byggas klart vore det ett dråpslag mot Kreml, räknat både i prestige och i pengar.
EU-parlamentet, Paris, Washington, Kiev, Warszawa och Baltikum har redan krävt ett stopp, men Berlin håller emot. Sverige bör vänligt men bestämt förklara för Tyskland att gasledningen skulle skada relationerna även mellan goda vänner.
Att stoppa Nord Stream 2 är det bästa vi kan göra för freden i Europa.