Det har gått ett år sedan Ryssland anföll Ukraina, och fler årsdagar kan det bli innan kriget är över. Det ukrainska försvaret förvånade både ryska generaler och experter i Väst när det lyckades slå tillbaka angreppet mot Kiev – som enligt alla bedömningar borde ha fallit inom några timmar.
Att det inte blev så är en välsignelse, inte bara för Ukraina, utan för alla mindre stater i Rysslands närhet som inte vill inlemmas i Putins fascistiska imperium. Men om de ukrainska försvararna ska stå emot och vinna tillbaka förlorad terräng kommer västvärldens stöd att vara avgörande. Under detta, krigets andra år, och alla kommande.
Ställda inför den ryska aggressionen svetsades Väst samman och svarade med starkare reaktioner än vad Kreml hade förutsett:
Sanktionspaket kom på plats, trots att de även drabbade våra länders ekonomier. Ryssland uteslöts ur banksystemet SWIFT och blev en politisk pariastat. Sverige och Finland ansökte om Nato-medlemskap. USA gick före med stora militära stödpaket. EU:s försvarssamarbete fördjupades i rekordfart. Till och med Tyskland beslöt att rusta upp sitt försvar – och gick efter mycken vånda med på att skicka tunga vapen till Ukraina.
Men i såväl USA som flera stora EU-länder syns tecken på att opinionen har börjat svikta. En fjärdedel av amerikanerna tycker att Bidenadministrationen ger för mycket till Ukraina, visar en undersökning från Pew. Det är en ökning med 19 procentenheter sedan krigets början.
Hittills har västvärldens taktik haft en stor svaghet: Det är först efter många tidsödande nej som Ukraina till slut har fått vad man behöver
I Europa står fortfarande länder som Sverige, Storbritannien, Nederländerna, Polen och baltstaterna fast vid sitt stöd till Kiev. Men i Tyskland tycker allt fler att Ukrainas sak inte är deras – andelen som anser att ”vi bör inte lägga oss i” har ökat med 11 procent, enligt en Ipsos-mätning som presenterades i januari.
Det är mycket illavarslande. Putin och hans rådgivare räknar med att Väst inte har uthålligheten som krävs. Utan våra vapen, vår ammunition och vårt bistånd är Kiev snart förlorat. Den ukrainska armén gör av med tiotusen artillerigranater på bara några dagar.
Hittills har västvärldens taktik haft en stor svaghet: Det är först efter många tidsödande nej som Ukraina till slut har fått vad man behöver. Oavsett om det handlat om svenska Archers, tyska Leopard 2-stridsvagnar eller amerikanskt Himars-raketartilleri. Nu pågår samma dragkamp om stridsflyg.
Den åttonde mars ska EU:s försvarsministrar mötas i Sverige för att diskutera möjligheterna att låta EU gemensamt upphandla ammunition – främst till Ukraina, men också för att täcka medlemsländernas behov. Modellen är inspirerad av unionens vaccinuppköp under pandemin. Sveriges försvarsminister, Pål Jonson (M), har en tung roll i att lotsa förslaget i hamn.
Väst måste planera för ett långvarigt krig. Istället för att motvilligt skänka precis så mycket Ukraina behöver för att inte förlora, måste vår försvarsindustri sättas på krigsfot för att tillverka allt man behöver för att vinna.