Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tystnadskulturen är äntligen död och begraven

Marie Göranzon är en av kvinnorna som har skrivit under skådespelarnas upprop #tystnadtagning. Foto: ROGER VIKSTRÖM/CORNELIA NORDSTRÖM

Nu måste arbetsgivare och skolor ta sitt ansvar. Varken vuxna eller unga ska behöva utstå sexuella trakasserier på arbetsplatsen. 

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Och så nådde #metoo-kampanjen svensk teater och film. Uppropet mot sexuella trakasserier inom branschen, som nästan 600 kvinnliga skådespelare har undertecknat, visar hur män tillåts komma undan med rent brottsliga handlingar (SvD 8/11)

Det är vidrig läsning. Kvinnorna beskriver hot, förnedring, övergrepp och våldtäkter. 

De vittnar om en tystnadskultur där man inte vågar berätta för chefen av rädsla för att bli misstrodd. Det gäller ju att inte förarga de manliga skådespelarna och regissörerna som drar in pengar till verksamheten. 

#tystnadtagning 

Reaktionen från cheferna på huvudstadens största teatrar har varit av typen goddag yxskaft. Dramatenchefen Eirik Stubø sa till SVT Morgonstudion att han inte har någon aning om vilka de här männen är (9/11)

Nu har han uppenbarligen det. På fredagen inleddes en intern utredning mot en medarbetare som misstänks ha begått övergrepp. Det finns även planer på att inrätta en visselblåsarfunktion på teatern. 

Sen #metoo började är det uppenbart att alltför många chefer, inom en rad olika branscher, har brustit i sitt arbetsgivaransvar. Trots att de är förpliktigade enligt lag att starta en utredning om det kommer till deras kännedom att en medarbetare utsätts för sexuella trakasserier. 

Vissa har försökt skjuta ifrån sig ansvaret genom att säga att de inget visste. Det är en lam ursäkt. Visserligen kan en del dra sig för att prata med chefen, av förståeliga skäl. 

Otrygga anställningsformer är ett av dem. Den som inte har ett fast jobb måste hålla sig väl med potentiella arbetsgivare, annars kan man förlora sin försörjning. 

Att rapportera att man har blivit trakasserad av en ”värdefull” medarbetare, teaterns mest hyllade skådespelare eller tidningens stjärnreporter exempelvis, innebär också ett stort risktagande för den som står längre ned i hierarkin. Det kan leda till att ens egen situation försvåras samtidigt som förövaren får jobba på, precis som vanligt. 

Chefer måste skapa bra arbetsklimat 

Men en god chef skapar ett klimat och riktlinjer som gör klart, både att trakasserier är oacceptabla och att det är en dygd av drabbade att larma. 

Det är inte bara vuxenvärlden som dras med de här problemen. Under de senaste veckorna har även skolungdomar börjat prata om sina upplevelser. 

Det har blivit tydligt att skolans värld på intet sätt är fredad. Det är den plats där flest unga utsätts för sexuella ofredanden. En knapp fjärdedel av alla flickor i nionde klass har utsatts för sexualbrott, visar en Brå-undersökning från 2015

Det är oacceptabelt. Precis som det är arbetsgivarnas ansvar att utreda sexuella trakasserier på jobbet ska även skolledningen ta ansvar för vad som sker i skolan. 

Vare sig unga eller vuxna ska behöva tolerera att bli kränkta på sina arbetsplatser; oavsett om det rör sig om skolor, tidningar eller teatrar. Efter #metoo finns det inga ursäkter. 

 

Läs också:

Kvinnofrid kräver en stark poliskår