Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Erdogan ska inte styra svensk historieskrivning

Turkiets auktoritäre president Erdogan ska självfallet inte ges inflytande över den svenska regeringens historieskrivning.
Foto: STF / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN

Att regeringen i praktiken låter Turkiet påverka hur ett folkmord ska benämnas är absurt.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Under andra halvan av 1800-talet började kristna minoriteter att bryta sig ur Osmanska riket, mest på Balkan. Förföljelserna av dem som blev kvar kulminerade under första världskriget. Åtminstone 1,5 miljoner armenier, assyrier, syrianer och greker mördades. Syftet var kort och gott att ”utrota de kristna folken”, för att tala med Forum för levande historia, en myndighet under regeringen.

Att det rör sig om folkmord – strikt talat flera på en gång – är otvetydigt. Den ledande auktoriteten på området, International Association of Genocide Scholars (IAGS), kallar folkmorden för folkmord sedan lång tid tillbaka, och FN:s definition är i vilket fall rätt bred. I sak är frågan egentligen ingen fråga alls. 

Realpolitiskt är den knivigare, vilket är skälet till att USA:s president Joe Biden väntade till i lördags med att tala klarspråk – en tydlig brytning med föregångarnas mer undfallande retorik. Turkiet är trots allt ett Nato-land som återkommande flörtar öppet med Putin och i praktiken får betalt för att hålla Mellanösterns flyktingar borta från Europa. 

Sveriges utrikesminister Ann Linde (S) dansar runt folkmordsfrågan av i grunden samma skäl. Hon markerade på minnesdagen den 24 april genom att twittra om de skoningslösa grymheterna som ”massövergreppen 1915”.

Det är ett häpnadsväckande uttalande på flera sätt.

Lek med tanken att Linde hade talat om ”massövergreppen” i Rwanda 1994 eller Srebrenica 1995.

För det första är ordvalet bisarrt. I Sverige bor omkring 150 000 ättlingar till dem som mördades eller fördrevs 1915-1923. Deras historia förtjänar att synliggöras, inte förnekas. Lek med tanken att Linde hade talat om ”massövergreppen” i Rwanda 1994 eller Srebrenica 1995 i stället. Det hade så klart varit otänkbart.  

För det andra visar Bidens utspel att svassandet inför den turkiska regimen som svenska regeringar ägnat sig åt i åratal – Reinfeldt I och II duckade frågan på samma sätt – bygger på ett slags felräkning. 

När Biden och Erdogan talades vid i fredags accepterade den turkiske presidenten mer eller mindre faktum, visar ett referat från Vita huset. Samma när Macron gick steget längre 2019 och gjorde 24 april till nationell minnesdag i Frankrike. Det finns ingen anledning att fjäska. 

För det tredje har Sverige redan erkänt folkmordet i en riksdagsomröstning 2010

Det finns förvisso goda skäl att ifrågasätta den internationella trenden att politisera historieskrivningen. Uppgiften att avgöra vad som är sant och falskt är och bör vara forskarnas, inte parlamentens. 

Likväl blir det ohållbart när regeringen nonchalerar riksdagens beslut och undviker att kalla ett belagt folkmord för folkmord – samtidigt som man vill göra det brottsligt att förneka Förintelsen.

Stefan Löfven, Ann Linde och Morgan Johansson måste ta sig samman. Turkiets auktoritäre president Erdogan ska självfallet inte ges inflytande över den svenska regeringens historieskrivning. Tala klarspråk om folkmordet.