Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Trygga orterna, gör det lättare riva slumkåkar

MÖLNDAL. Detta hus finns inte mer. Kommunen ägde och lät det förfalla. I december 2015 upptäckte man att 16 ensamkommande unga flyttat in. I januari togs rivningsbeslutet. Foto: ROBIN ARON / ROBIN ARON GT-EXPRESSEN
PER BOLUND. Miljöpartist och bostadsminister som borde underlätta en rivningsvåg av övergivna fastigheter. Foto: LISA MATTISSON / LISA MATTISSON

Kommunerna måste tillåtas gå snabbare fram för att riva de spökhus som skapar otrygghet för grannarna och skrämmer bort besökare.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Fastigheter som håller på att falla samman, eller redan är ruiner, finns lite varstans. Om de står och äts av tidens tand enskilt i skogen må det så vara. Men när husen ligger i centrum, eller intill annan bebyggelse, i orten bör de rivas. 

Dels för att barn som olovandes leker där kan skada sig. Dels för att husen ofta blir tillhåll för ortens snedseglare. Men framför allt därför att vanvårdade fastigheter ger en signal om att här bryr sig ingen om när det går åt helskotta. 

Vem vill köpa ett hus eller hyra en lägenhet på ett ställe där invånarna och politikerna rycker på axlarna åt förfall?

För lätt att smita från att hålla fastigheten i gott skick

I realiteten är såväl grannar som politiker bekymrade. Men lagen ger ägaren goda möjligheter att smita från sin skyldighet att hålla fastigheten i gott skick. När kommunen ålägger ägaren att fixa fönster, renovera fasaden, laga taket eller vad som krävs är det lätt att hålla sig undan delgivning. 

Ägaren kan dessutom vara ett företag som gått i konkurs eller någon som huserar utomlands.

Säg att kommunen ändå får fatt på skamkåkens ägare; då ges hen i regel mellan sex månader och ett år på sig att fixa problemen, vid vite på X antal kronor. När inget gjorts inom utsatt tid kan kommunen vända sig till domstol som beslutar om ägaren ska betala.

Dement och fattig slipper betala rivningsvite

Domstolen kan säga nej, till exempel om personen är dement och fattig. Om domstolen säger att ägaren ska betala så kan beslutet överklagas, om det står fast i högre instans återkommer ofta svårigheten att nå ägaren.

Medan åren går blir huset än förskräckligare. Kommunen förelägger rivning. Så börjar byråkratin mala igen. Bara från rivningsföreläggande till vitesdags kan det ta tre år.

Kommunerna kräver ny lagstiftning så att man kan riva ödehusen inom rimligare tid. Boverket la ett förslag för fyra år sedan, men regeringen har inte gjort något. 

”Det här är komplexa frågor som rör flera olika lagar och därför skulle det behöva utredas mer”, sa departementssekreterare Ludvig Lundgren i SVT förra veckan.

102 375 kronor i straffavgift för otillåtet bytta fönster i Gävle

Men sätt fart i så fall. Det är ohållbart att ägarrätten har så stark ställning när det gäller folk som struntar i sina hus medan den är så svag när det gäller människor som underhåller och investerar i sina fastigheter. De får inte måla om i vilka färger de vill eller byta fasadmaterial utan att be om bygglov. 

Den som utan tillåtelse byter fönster till några som ser nästan likadana ut som de gamla, utom för fönsterfetischister, kan åka på 102 375 kronor i straffavgift. Plus åläggandet att ta bort de nya vippfönstrena och ersätta dem med sidohängda. Det hände just en villaägare i Gävle. 

Många kommuner har listor på hus som borde rivas, men politikerna lägger hellre skattemedel på lärare och äldreomsorg. Högst begripligt. Men att ta rivningsnotan för skamfläckarna kan ses som en investering för trygghet och framtidstro.  

Skräckkåkarna måste bort. Det minsta regeringen kan göra är att ändra lagstiftningen så att det kan gå snabbare.

Läs också: Minska krånglet för hemsnickaren 

Bryt tystnadskulturen om landsbygdens problem