Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tramsigt om fattiga

Foto: Suvad Mrkonjic

"Fattig" är ett flitigt använt ord.  

Journalister och modebloggare testar att leva med mindre pengar för  att få beskriva hur "traumatiskt" det är att inte ha råd med modestövlar eller ost i dyra butiken.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

FATTIGDOM

Gång på gång lyfter medierna fram medborgare som beskrivs som fattiga. Människor som får berätta att de inte har råd med märkesjeans till barnen eller semesterresor till andra sidan världen. Att tonåringar inte har råd med särskilda hiphopjeans eller att ensamstående inte har råd med tjusiga julklappar så här års kan förstås uppmärksammas. Men kan allt kallas fattigdom?

 När jag hör att tonåringar känner sig utsatta för att deras föräldrar inte har råd att köpa dyrare kläder minns jag hålen i alldeles för små stövlar, trasig dragkedja på jackan och alldeles för stora fotbollsskor (pappa trodde jag skulle växa in i storlek 39, jag stannade på 37). 


Märken var det sista man deppade över. Det gällde att kunna använda det som fanns. Inför skolutflykter var det inte bara jubel inombords; krävdes det fickpengar och fanns det ens något hemma att göra matsäck av? Livet ljusnade när jag kunde extrajobba i tonåren. Och då  är det säkerligen många som har haft, och som i dag har, det mycket svårare.

 Allvarligt sjuka, missbrukare och barn som växer upp i familjer där föräldrarna av olika anledningar inte lyckas hantera hushållsekonomin hörs eller intervjuas sällan. I stället fylls medierna och debatterna av röster som tror sig beskriva fattigdom.

 "Vi har träffat många hemlösa och det enda de vill ha är ett leende från folk" påstods exempelvis när några killar, kända från "Idol", gästade ett tv-program härom veckan. Så när "Idol-Danny" & Co strosar runt vid Stockholms central  så tänker alltså uteliggarna inte på ett värmande hem,  ett arbete eller drogmissbruk  -  utan på att omgivningen  ska le. Danny och vännerna vill säkert väl, men de är  lika lite experter på hemlöshet som Anton Abele är expert på  gatuvåld.

 Aftonbladets "fattigjournalist" Jessica Ritzén, som levde på socialbidrag i en månad innan hon återgick till sin trevliga lön, har enligt tidningen City nu även testat att vara hemlös en natt. "Jag vet inte om jag klarar mer än ett dygn som hemlös" förklarar hon. Det är förmodligen tveksamt för någon som förvånas över att socialbidrag inte räcker till dyra vanor som cigg och smink till ordinarie pris.  Eller som tycker att det är exotiskt att handla på Överskottsbolaget. Nu skriver denna fattigexpert en bok om "Fattig-Sverige". Och så här håller det på.

 Vi matas med  beskrivningar om att det är en tragedi att inte ha råd att sitta på dyra fik, att det är djupt orätt-vist att inte  garanteras centralt belägna lägenheter med låga hyror eller att inte kunna åka på semester varje år. 


Det är säkert jobbigt för  den som är van vid att ha mer pengar att inse att saker kostar, men varför detta behov av att kalla vad som helst för fattigdom? Att barn inte kan följa med på enkla skolutflykter, hur hemlösa kan få det bättre och hur människor kan ta sig ur ekonomiska kriser glöms bort när fattigdebatten tramsas till.

 Det verkar förföriskt lätt och bekvämt att leva i föreställningen att det värsta folk kan råka ut för är att  de önskar sig kläder med märken, en resa till solen eller "ett leende för hemlösa" från förbipasserande julshoppare.