Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Vi får bereda oss på fler milda vintrar

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Nu ligger marken bar igen, vintern har sopats bort av västanvinden och de stackars skogshararna skuttar omkring som vilsekomna snöbollar på de mörka jordarna.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Så mycket för den beramade vargavintern. Vi fick några kalla morgnar, nästan tjugo minus och isen tjocknade så pass att rallyt kunde starta: i tre nätter dånade de gamla Volvobilarna runt sjön, sedan kom mildvädret och det blev åter stilla.

Jag vet inte hur många köldchocker vi blev lovade i höstas, de amerikanska väderinstituten spådde isvindar från både Nordpolen och Sibirien och varnade för att vintern skulle bli en av de kallaste sedan början av åttiotalet.

Men enligt den norska vädertjänsten Yr, som är den pålitligaste här i väster, ska vi den närmaste veckan få ömsom nollgradigt och lite snö, ömsom regn och fem grader varmt.

Det ser ut att bli en vinter ungefär som vanligt alltså.

Detta visar bara hur vanskligt det är att sia om vädret långt fram i tiden. En dryg vecka är vad meteorologerna klarar av med någorlunda säkerhet, men hur det blir om en månad eller två kan vi inte veta någonting om.

Vädersystemen är kaotiska och notoriskt oberäkneliga – minns fjärilen på Himmelska Fridens torg som fladdrade och åstadkom ett åskväder i Moskva.


Däremot kan man säga något mer om de riktigt långa rörelserna, om klimatets förändringar. Mildare vintrar är till exempel en tydlig trend, ökad nederbörd en annan.

Min granne Swea ringer från skogen: hon håller på och kvistar några omkullblåsta granar och är orolig för utdrivningen.

– Jag vill ju inte ha sönderkört i skogen, säger hon. Det blir aldrig någon riktig tjäle nu för tiden, det är för dåliga vintrar.

Ökade körskador i skogen är ett tydligt tecken på mildare klimat; ett annat är skogshararnas prekära belägenhet – plötsligt berövade sitt snöanpassade vinterkamouflage.

Och det allt ymnigare regnet har de senaste femton åren förmörkat bygderna och förvandlat vallar och hagar till starrängar; svingel och timotej har trängts ut av gråstarr.


Det förändrade klimatet märks dock allra tydligast i norr: trädgränsens vandrar uppför fjällsidorna och glaciärernas smälter: björk, gran och tall växer nu tvåhundra meter högre upp än i början av 1900-talet och glaciärhättan på Kebnekaises sydtopp har krympt med nästan femton meter under 2000-talet.

Det blir otvetydigt varmare. Om denna klimatförändring sedan ska skyllas på det fossila eldandet, betesdjurens fisande, solfläckarna eller astronomiska rörelser är inte alldeles vetenskapligt fastlagt. En framskrivning i ett datorprogram är trots allt inget bevis.

Det är dock uppmätt och klart att det fossila eldandet under industrialismen har ökat koldioxidhalten i luften med över fyrtio procent: från 280 miljondelar till 400 miljondelar. Och hur man än vrider på saken är det en mycket obehaglig siffra: ett mått på industrisamhällets måttlösa energislöseri.

På nyårsafton skrev Johan Rockström och Svante Axelsson en mycket optimistisk artikel på DN debatt: 2015 är möjligheternas år, menade de. Då har vi en unik chans att slå in på vägen mot ett fossilfritt samhälle och bryta den tvåhundraåriga utvecklingen mot allt slösaktigare livsstil.

Jag ser den vitklädda haren skutta utmed stranden, och jag kan inte dela deras optimism. Men att de har byggt Sveriges största solcellspark i Arvika känns ändå som en liten ljusning.