Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Vargjakt - för vargarnas skull

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Så blev det vargjakt till sist ändå, trots alla juridiska kringelikrokar. 43 vargar får skjutas i Värmland, Örebro län och Dalarna.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Eftersom jag gärna vill ha varg i Sverige tycker jag att det är ett bra beslut. Ett tillstånd där all organiserad licensjakt efter varg stoppas med hänvisning till EU-rätten är knappast något som gynnar vare sig vargstam eller EU-rätt.

Jag lever mitt i varglandet och känner vinden: ända sedan det första vargparet fick ungar i Skråckarberget i början av 1980-talet har jag konfronterats med detta uppflammande och stundom besinningslösa varghat.

Man måste minnas att det var skottpengar på varg och den officiella målsättningen var utrotning ända fram till 1966, då vargen plötsligt förvandlades från fredlös till fridlyst och skottpengarna blev böter.

Det var, som det heter i politiken, inget förankrat beslut. Men då, 1966, var vargen utrotad i hela Skandinavien och fridlysningen mest en tom gest – ingen opponerade.

Först när vargen återkom en femton år senare väcktes protesterna och hatet bubblade upp som sumpgas varhelst gråben travade förbi.

Hur skulle en vargstam kunna leva i en så fientlig omgivning?

Folk måste få lugnande besked, det var min första tanke, annars blir det aldrig någon fred för vargen.

Folk måste ha rätt att skydda sina djur mot vargangrepp, även om djuren springer fritt i markerna som renarna på fjället, korna på fäboden eller drevhunden i jaktskogen. Den rätten införde Alliansregeringen år 2007, och det gav ett visst lugn i bygderna.

Men samtidigt har vargstammen vuxit med oväntad styrka. I dag finns det kanske femhundra vargar i Skandinavien, hälften av dem i Värmland.

Och då räcker det inte med nödvärnsrätt och en och annan skyddsjakt, vi måste få en organiserad, ordnad, allmän licensjakt, helt enkelt för att minska stammen till det av riksdagen beslutade antalet på 170 till 270 vargar.

Annars kommer folk att känna sig översiggivna och förlora respekten för myndigheter och politiker och risken finns att andra krafter griper in, de som mumlar om att skjuta, gräva och tiga.

De senaste tre åren har den planerade licensjakten stoppats efter överklaganden till länsrätt, kammarrätt och EU-domstol. Och hela vargdebatten har förvandlats till en juridisk advokatyr utan förankring i det biologiska habitatet, vilket knappast lugnat sinnena i vargreviren.

Men i höstas infördes en ny ordning: länsstyrelserna fick ansvar för vargförvaltningen och länsstyrelsernas beslut kunde sedan överklagas till Naturvårdsverket, men inte längre.

Det var just detta som fick länsrätten i Karlstad att i sista sekund stoppa vargjakten. Man ville se om beslutsordningen stämde överens med EU-rätten.

Kammarrätten i Göteborg upphävde strax länsrättens stopp. När det gäller miljöfrågor, till exempel vargjakt, kan medlemsländerna själva välja att låta myndigheter och inte enbart domstolar vara instanser för överklaganden – det är inget som EU-rätten lägger sig i.

43 vargar är knappt tio procent av stammen och ingenting som hotar artens bevarandestatus. Eftersom Naturvårdsverket har sista ordet kan vargvännerna vara lugna, någon utrotning kommer inte att ske.

I skrivande stund, söndag eftermiddag, har redan tjugo vargar skjutits. Det är också ett lugnande besked, både för vargen och folk i vargbygderna.