Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Tommy Hammarström

Utan invandrare muras inga skorstenar

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Nu har vi fått en ny skorsten på huset, med gjuten krans och kupa, putsad och grann.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Så nu kan den beramade kölden komma när den vill, vedboden är fylld, björkveden torr, kamin och kokspis sotade och parata.

Den gamla skorstenen dömdes ut av sotarn, den murades någon gång i slutet av 1800-talet och stenarna var frostsprängda, vittrade och spröda. Röken sipprade mellan springorna och soteldsfaran var uppenbar.

När vi rev muren kunde vi plocka loss de gamla tegelstenarna, eller vad som fanns kvar av dem, lätt för hand. Vi behövde knappast ens knacka på dem.

 

Muraren heter Ingo Grell och kommer från Köpenick i östra Berlin. Han invandrade till Gryttved i Köla för snart fjorton år sedan och är i dag en etablerad och efterfrågad hantverkare i bygden.

Han är, som man sa förr, ett universalgeni, han lägger tak, han lägger golv, bygger hus, snickrar, murar, gjuter, målar, gräver, rörmokar. Han är just den sortens entreprenör som landsbygden behöver, och han är givetvis överhopad av arbete.

– Jag skulle behöva assistans, säger han, en medarbetare. Men det är svårt. De unga vill bara köra bil.

 

Arbete finns det, hur mycket som helst, men arbetsviljan är väl inte alltid på topp. Jag har länge undrat varför unga människor så sällan väljer hantverksyrken. Som snickare, murare, elektriker, rörentreprenör, golvläggare, takläggare, målare, tapetserare, svetsare eller bilreparatör har de alltid jobb, bara de vill jobba.

Alla vet ju hur svårt det är att få fatt i en hantverkare, och alla vet hur dyrt det blir och hur länge det dröjer om man börjar förhandla med de stora byggkedjorna. Här finns stora möjligheter för driftiga företagare i vilken hantverkarbransch som helst.

Men det krävs just driftighet, och därtill arbetslust och yrkesskicklighet. Och det är egenskaper som knappast går att läsa sig till, man blir inte hantverkare på någon teoretisk gymnasielinje som socialdemokraterna tycks tro.

Vad vi i stället behöver är ett system med praktikanter, lärlingar, gesäller – en gammaldags handfast skolning på fältet. I det fallet har Jan Björklund alldeles rätt: att stuva in alla ungdomar på gymnasiet löser inga praktiska problem och skapar inga jobb.

 

För att lära sig mura en skorsten måste man mura en skorsten. Man kan läsa i böcker och googla på nätet och studera instruktionsfilmer, men det är först när man står där med tegelstenen och murbrukshinken som man förstår vad det handlar om.

Man får börja som murarlärling och hantlangare, bära sten och röra bruk; och följa mästers anvisningar. Det är tungt och smutsigt och fysiskt ansträngande; och själva undervisningssituationen, mäster – lärling, känns kanske omodern och inte alls lika cool som att köra bil.

Och när jag ser Ingo driva på – han jobbar sju dagar i veckan, åtta om det behövs – och slita som en bäver kan jag förstå om den värmländska ungdomen hellre glider fram i sina amerikanare med skorrande basgångar i stereon.

 

Ingo jobbar som svenskarna gjorde förr, som min pappa gjorde, jämt och samt, och det är nog typiskt för vårt postpostindustriella drönarsamhälle att det är en invandrare från östra Tyskland som kommer hit och drar upp farten.

För landsbygden är det hursomhelst en alldeles vital injektion. Invandrarna behövs om vi ska få några skorstenar murade.