Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Tommy Hammarström

"Tyst vår" fortfarande en larmklocka för oss

I höst är det femtio år ­sedan Rachel Carson gav ut sin varningsskrift "Tyst vår". Det är en larmklocka som fortfarande skräller på högsta volym.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Och den väcker fortfarande mycket hätska känslor bland de utpekade: giftspridare, gifttillverkare, jordbruksmyndigheter och medlöpande forskare.

I USA har nyligen utkommit en svarsskrift: "Tyst vår vid 50. Rachel Carsons falska kriser". Och bokens redaktör, Andrew Morriss vid Alabama universitet, raljerar på nätet: "Det är inte artigt att tala om bruna och svarta människor som dör på grund av att vita människor i Amerika känner sig bättre till mods när de bruna och svarta människorna inte kan använda DDT."

Just den mycket potenta insektsdödaren DDT brukar användas som en murbräcka för att slå hål på Rachel Carsons argument.

I "Tyst vår" skriver hon ut förligt och med drabbande exempel om DDT-giftets speciella vanskligheter: det är en mycket beständigt substans - halveringstiden är femton år - den vandrar i näringskedjorna och ackumuleras i allt högre koncentrationer.

Och som ofta när det gäller miljögifter är det fåglarna som först råkar illa ut. Den tysta våren handlar just om fåglarnas död.

Havsörnarna i Östersjön, fiskgjusarna, pilgrims­falkarna höll alldeles på att stryka med på grund av DDT och andra syntetiska gifter: äggskalen blev så tunna att de krossades under ruvningen.

Men DDT används också, och med framgång, för att bekämpa malariamyggor. Det är där de bruna och svarta människorna kommer in: Rachel Carsons avslöjande ledde till DDT-förbud i många länder, i Sverige redan 1970, och nu får hon skulden för att människor dör i malaria när de inte kan använda DDT.

Det är ett infamt och falskt resonemang. För det första används DDT fortfarande i områden där malarian härjar som värst. Det dör omkring 800 000 människor varje år i malaria, framförallt barn, och de allra flesta, nittio procent, i Afrika söder om Sahara. Och där sprutar man några tusen ton DDT varje år mot myggen.

Det låter kanske mycket men är ingenting mot de oerhörda kampanjer som WHO genomförde under sextio- och sjuttiotalen. Då lyckades man nästan utrota malarian i Indien och andra länder. Men så blev myggorna resistenta - något som Rachel Carson också varnade för - och strax ökade malariafallen igen, i Indien sextiofaldigades antalet sjuka på tio år, och de stora DDT-kampanjerna upphörde i slutet av sjuttiotalet.

I dag används effektivare och kanske miljö­vänligare metoder: man sprutar väggar och tak med insekts­medel och man preparerar moskitnät med långverkande gifter, även DDT.

För det andra är DDT verkligen ett miljöfarligt och hälsovådligt gift: det utplånar alla insekter, inte bara skadegörarna, det ödelägger fåglarnas fortplantning, det kan orsaka hjärnskador, diabetes, bröstcancer, missbildningar och annat hos människan.

"Tyst vår" handlar om DDT och om hela den arsenal av kemiska bekämpnings medel som mobiliserades i jord bruket efter andra världs kriget. " Den kemiska spärr elden, ett vapen lika grovt och osmidigt som grott mannens klubba, har satts in mot livets egen väv" , skrev Rachel Carson.

Men detta krig kan bara förloras, menade hon. Spärr­elden måste upphöra om människan alls ska överleva på jorden.

"Tyst vår" blev startskottet för den moderna miljörörelsen och på femtio år har verkligen många eldar släckts. Men femtiotusen nya har tänds och den kemiska krigföringen pågår med oförminskad kraft.

Larmklockan måste skrälla länge än.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!