Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Tommy Hammarström: Skyll inte på kossorna

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Nu grönskar det i hagarna; ärtsvingeln, timotejen och de späda klöverbladen skymtar som ett ljusgrönt flor i det gulbruna fjolårsgräset.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

JORDBRUK

Och nu väntar vi bara på kossorna. De välsignade kossorna som håller landskapet öppet och fritt och frälser oss från den tröstlösa röjningen. Utan kor hade vi inte sett en skymt av sjön och vad är det då för mening med sjöutsikt?

Det är synd bara att kossorna ska få skulden för allt. Deras notoriska fisande och utsläpp av metan – en växthusgas som lär vara tjugo gånger aggressivare än koldioxid – har länge ut­målats som ett stort klimathot; nu läggs också lustgasen till kornas tunga skuldbörda.

Lustgas, eller dikväveoxid, läcker naturligt från mark och vatten men böndernas konstgödsel och odlingsmetoder ökar mängderna kraftigt: enligt Naturvårdsverket beräknas de människoskapade utsläppen av dikväveoxid i Sverige till 23 000 ton om året.

Men eftersom dikväveoxid är 310 gånger aggressivare än koldioxid motsvarar utsläppen 7,2 miljoner ton koldioxid. (Hur man nu räknar ut en sån sak? Jag skulle gärna vilja se det empiriska underlaget till detta multiplikationsstycke.)

Mellan 5 och 10 procent av den förmodade växthuseffekten beror på lustgasutsläppen. Och bland annat därför anses det vara särdeles klimatsmart att dra ner på köttätandet.

Enligt en nyligen publicerad studie från det amerikanska miljöforskningsinstitutet Woods Hole Research Centre måste vi minska köttkonsumtionen med mer än hälften om vi ska kunna stabilisera mängden dikväveoxid i atmosfären. Och enligt centrets chef Eric Davidson är det framför allt nötköttet vi måste dra in på.

Ty kossorna har värst miljöpåverkan, säger Davidson i en intervju i DN den 16 april. De är värre än grisarna, värre än kycklingarna och mycket värre än fiskarna.

Jag undrar det. Visst finns det många goda skäl att äta mindre kött. I dag sätter vi i oss 85 kilo per person och år, vilket är 25 kilo mer än för bara tjugo år sedan – en ökning som inte är nyttig för vare sig kropp, djurhälsa eller ekologi.

Men det finns inga särskilda skäl att minska köttätandet för klimatets skull. Kopplingen nötkreatur - di­kväveoxid - klimathot är svag, för att inte säga felaktig. Om Eric Davidson verkligen ville stabilisera mängden dikväveoxid borde han hellre ge sig på konstgödslingen: det senaste halvseklet har förbrukningen av konstgödsel på jorden ökat åtta gånger och det är den största utsläpps­källan.

Men de betande korna gör ingen stor påverkan, tvärtom är de bra för miljön. Vi skulle i själva verket behöva många fler betesdjur i de svenska markerna, det skulle gynna den biologiska mångfalden och göra landskapet öppnare och trevligare.

De efterlängtade kossorna som strax gör entré i mina hagar är just köttdjur och jag tycker nog vi kan äta upp dem med gott samvete. Där­emot är jag betydligt tveksammare när det gäller till exempel odlad lax som dels förorenar haven, dels måste äta två kilo makrill för att växa ett kilo lax. Kyckling äter jag inte av etiska skäl och fläsk bara från fria, bökande grisar.

Men det är lite opportunt just nu att hacka på nötbiffen och ställa kossorna till svars. Jag tror att det är en farlig politik, den kommer att kompromettera den seriösa klimatforskningen och ge ­klimatförnekarna än mer lustgas under vingarna.