Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Sura bär från S

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Vitsipporna skiftar i lila och björkarna står med skimrande ljusgröna flor – det är mitten av maj redan i slutet av april.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Allt är minst fjorton dagar för tidigt denna ljuvliga vår, och det är mycket oroväckande: strax slår äppelblommen ut och sedan kommer hjortronblommen och blåbärsblommen – alldeles i fel tid.


Och så kommer bakslaget och frosten, och fruktträden går i gall, hjortronmyrarna och blåbärsskogarna ligger bärlösa och sextusen thailändare och ett oräknat antal bulgarer, rumäner och ukrainare får traska hem med tomma hinkar.

Det är en vansklig sak att vakna för tidigt och det är underligt att tänka sig hur denna vansklighet numera får sådana globala konsekvenser. Bärplockning har blivit en affär för riskkapitalister och fattiga säsongsarbetare från Asien och södra Europa.


Svenskarna plockar inga bär längre, jag är en av de allra sista entusiasterna och i skogen möter jag aldrig någon som är yngre än jag – om jag överhuvudtaget möter en enda människa. Hit till våra avlägsna dalgångar har arbetsinvandringen från öster ännu inte nått.

Men när Socialdemokraterna nu driver kampanj för att värna bärplockningen och allemansrätten är det just denna bisarra och riskabla affärsverksamhet man slår vakt om.


”Vi menar att allemansrätten är en fantastisk resurs som vi kan använda inte minst på landsbygden, där andra jobb kan vara svåra att få”, säger Matilda Ernkrans, socialdemokrat och ordförande i riksdagens miljö- och jordbruksutskott, i en intervju i ATL, lantbrukets affärstidning.

Och hon tillägger: ”Det är väldigt tydligt att man får plocka bär i skog och mark och att man får göra det i kommersiella syften, det tycker jag vi ska försöka göra något mera av.”

Det är sant att allemansrätten är en fantastisk sak – vår urgamla och oförytterliga rätt att ströva fritt i skog och mark och att plocka av blommor och bär. Det är verkligen något vi borde göra mycket mera av.


Det är dock inte alls så tydligt att man får göra det i kommersiella syften. Och den fria strövrätten är, närmare besett, varken gammal eller oförytterlig, utan en ganska modern idé.

Begreppet allemansrätt lanserades för första gången i ett PM till Fritidsutredningen 1940. Då skrevs det ”alle mans rätt” och handlade om friluftslivets förutsättningar i Sverige.

Utredningen tillsattes av den socialdemokratiske socialministern Gustaf Möller 1937 och uppdraget var tydligt: den skulle formulera förslag för att trygga den icke jordägande befolkningens möjlighet att idka friluftsliv.


Strax infördes nämligen den första lagstadgade semestern (två veckor 1938) och begreppet fritid fick plötsligt en akut innebörd: det gällde, som Gustaf Möller uttryckte det, att ge medborgarna möjlighet att under fritiden få tillgång till lämpliga och inte för kostsamma rekreationsmöjligheter.

Däremot fanns inte en föreställning om att alle mans rätt kunde innebära att företagen fick fritt tillträde till markerna för att exploatera bär och annat i kommersiella syften.


Allemansrätten inkräktar naturligtvis på äganderätten, men så länge den bara handlar om skogspromenader och bärplockning för husbehov, är motsättningen hanterbar.

Men när de kommersiella syftena stegras till global nivå och i allemansrättens namn mobiliserar tiotusentals bärplockare blir konflikten skarp och hotar att undergräva den fantastiska resursen.