Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Sönderkörd mark hotar skogsmiljön

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Jag går skogsbilvägen oppåt Långtjärnet; jag har hört om en brutal avverkning på västkanten och vill se förödelsen med egna ögon.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

– Det ser förjävligt ut, sa Evert. Det är Stora som varit i farten igen.

Och det ser verkligen förjävligt ut: den lilla traktorvägen som vi brukar gå för att posta ut vid Högfjället är inte gångbar längre, den har förvandlats till två vattenfyllda diken och nu måste vi balansera på en smal dikeskant för att komma upp till älgpassen.

Marken är uppkörd överallt: djupa hjulspår efter de tunga skördarna, fyllda med lerigt vatten. Ändå är det bara en gallring och man undrar verkligen varför bolaget inte hade kunnat vänta på bättre bärighet, en stadig tjäle till exempel – ett års fördröjning kan ju inte kosta någonting.

Det är Stora Ensos maskiner som plöjt upp markerna, men det är Bergvik Skog som är ansvarig ägare för skogsskiftet. Samma Bergvik alltså som i vintras förlorade sitt miljöcertifikat efter en planerad avverkning av en skyddsvärd skog i Dalarna.

Nu har Bergvik Skog fått tillbaka sitt så kallade FSC-certifikat sedan bolaget lovat att ställa tydligare kompetenskrav på naturvärdesbedömarna samt att göra årliga kalibreringsövningar med Skogsstyrelsen för att uppdatera kraven på nyckelbiotoper.

Och jag är nu lite nyfiken på att få se om dessa löften eventuellt kan märkas i skogen; om man redan kan ana en tydligare naturvårdshänsyn.

Fast det är inte frågan om någon känslig nyckelbiotop just här; en ilsken korp skorrar åt mig och jag noterar käringtand, ekorrbär och ett par vilsegångna linneor i skogsvägskanterna, och det är inte precis några signalarter.

Det brukar vanligen vara sällsynta lavar, mossor och svampar som signalerar nyckelbiotop och jag har inte riktigt kompetens för att bedöma detta. Men att det är en känslig strandmiljö begriper jag; och att detta inte precis ser ut som ett miljöcertifierat skogsbruk förstår jag också.

Körskador påverkar dock, märkligt nog, inte FSC-certifikatet – det handlar mest om signalarter, nyckelbiotoper, biologisk mångfald, arbetsmiljö och ekonomi.

Sönderkörda skogsmarker räknas inte till miljöförödelsen, antagligen för att de är så vanliga. Storskogsbruket klarar sig helt enkelt inte utan tunga maskiner och kontinuerlig drift; de måste köra sina avverkningsplaner utan hänsyn till årstider och blötmarker.

Den senaste milda, tjällösa vintern och flera års ymnigt regnande har mjukat upp markerna så att skogen helst skulle drivas med häst och släde, eller inte alls.

Men de tunga maskinerna arbetar oförtrutet på, packar jorden, sjunker ner i gyttjan, river upp djupa och oreparabla spår. Körskadorna har blivit så omfattande att de allvarligt hotar tillväxten och mångfalden i skogen.

Skogsstyrelsen skrev i vintras en propå om skadorna och konstaterade att ”Många skogsmaskiner väger mycket, vilket förutom djupa spår, kan medför att marken packas ihop… Körskador kan också orsaka slamning i bäckar och läckage av metylkvicksilver. På sikt kan skadorna alltså leda till både sämre produktion och skador på miljön.”

Men ingen skogsbrukare åläggs att reparera skadorna och inget miljöintyg dras in på grund av sönderkörning.

Det ser förjävligt ut, men det är så det ser ut – och Bergvik kan vara lugn för sitt certifikat.

TOMMY HAMMARSTRÖM