Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Sluta att plåga kungsörnarna

Den första artikel jag fick publicerad på Expressens kultursida handlade om en ringmärkt knölsvan. Artikeln var ett ursinnigt angrepp på de ringmärkande fågelforskarna.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Svanen simmade omkring i Stockholms ström på senhösten 1974 med en bred plastring som en boja om halsen; och folk blev upprörda, även kungen uttalade sin avsky.

Jag skrev om knölsvanarnas parningsdans, hur de bugar och krumbuktar med sina långa halsar, och om hur hannen, när han bestiger honan, ömsint nyper henne i nacken och håller upp hennes huvud ovanför vattnet.

Och jag förmodade att parningsleken avsevärt skulle störas, kanske ödeläggas, av en sådan grov halsring. Sätt en sån där jävla plastring om forskaren i stället! avslutade jag artikeln.

Ringmärkaren förklarade att den stora ringen skulle kunna läsas på håll medan svanen ännu levde och var fri. Men vad jag vet användes inte halsmärkningen mera.

Nu gäller det i stället kungsörnarna och en märkningsmetod som verkar vara mycket värre, rent dödlig.


I senaste numret av tidskriften Filter finns ett reportage om norrländska kungsörnar som märkts med GPS-sändare: svarta, fyrkantiga apparater med antennspröt som binds fast på ryggen med en sele om vingarna, som en ryggsäck.

Avsikten är att utforska örnarnas flygvägar för att sedan kunna bygga vindkraftverk med minsta möjliga skadeverkan. Det händer nämligen att kungsörnar flyger rakt på de roterande bladen eller slås till backen av vinddraget.

Det är inte många örnar – tågolyckor och elledningar är antagligen större faror – men ändå tillräckligt många för att miljödomstolen ska stoppa vindkraftsetableringar i kungsörnsreviren.

Därför ville man veta hur örnarna flyger och beter sig före och efter ett vindkraftbygge och ett forskarlag på Lantbruksuniversitetet i Umeå fick i uppdrag att exakt registrera örnarnas rörelser med digital GPS-teknik.

På så vis skulle exploatörerna kunna formulera bättre och vetenskapligt underbyggda ansökningar och minska risken att få avslag. Så var det tänkt.


År 2010 fångade man in 43 kungsörnar som förseddes med GPS, en apparat som vägde 135 gram vilket var i mesta laget. I januari 2011 hittades den första döda sändarörnen, en ung fågel svårt inflammerad; i februari 2012 hittades två döda vuxna honor, kraftigt uttorkade, med nötningsskador efter selen och sår på vingarna efter antennen. GPS-sändaren hade suttit löst och antagligen stört örnarnas jakt, de var helt tomma i magen.

Under 2012 kom rapporter om ytterligare tre döda GPS-örnar, och i oktober 2013 hade nio örnar, en femtedel av de märkta fåglarna, dött. Ändå meddelade forskarna förra sommaren att projektet skulle fortsätta och utökas med upp till 250 örnar.

Det betyder att nästan femton procent av de svenska kungsörnarna skulle flyga omkring med klumpiga GPS-sändare på ryggen. Men lyckligtvis har forskarna ännu inte fått pengar till en sådan satsning – det är Naturvårdsverket, Energimyndigheten, Vattenfall och norska Statkraft som finansierar projektet – och hittills har bara ett tjugotal örnar märkts.

GPS är en underbar leksak för vetenskapsmännen, men ofta en svår plåga för de märkta djuren. Det vetenskapliga utfallet är magert: i kungsörnarnas fall handlar det bara om klåfingrighet – samt möjligheten att få feta anslag.

Och jag måste upprepa min slutsats från 1974: häng en sån där jävla GPS-sändare om forskarna i stället!