Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Skogsskövlingen är en ren katastrof

Tänk om vi skulle jaga älgar som vi bottentrålar efter fisk: då skulle trålen ta ett par decimeter av jordlagret, allt skulle följa med och kvar skulle bara bli ett öde landskap där inga älgar kunde leva.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Eva Franchell på Aftonbladets ledarsida gjorde en hisnande jämförelse när hon kommenterade Världsnaturfondens larmrapport om haven: tänk om vi skulle behandla skogsmarkerna som vi behandlar havsbottnarna, skrapa bort all växtlighet, allt djurliv och bara lämna ödeläggelse efter oss.

Hennes tanke var förstås att det vi gör i havet märks inte, det är ingen som ser trålens skrapränder på tusen meters djup, men om vi jagade älg eller annat i skogen med samma hänsynslöshet skulle det väcka ett skri värre än det i Rama.

Saken är bara den att vi faktiskt gör ungefär samma sak i skogen som i havet. Bottentrålning i skogen kallas, med en förmildrande omskrivning, markberedning; och som trål använder man harvar, plogar och andra skrapdon. Avsikten är förstås inte jaga älg, men att preparera marken för barrplantagerna.

Man plöjer skogen av samma skäl som man plöjer åkern, för att skapa grogrund till en monokultur: granåkrar såsom kornåkrar. Och all ovidkommande mångfald – björksly, aspsly, rallarros, blåbärsris, hallon, gräs, sorkgångar, larver – allt måste vändas upp och rensas bort.

 

Men skogen är ingen åker och markberedning är ett särdeles brutalt ingrepp i en ömtålig och redan sargad natur: först kalhuggs skogen och redan det är en katastrof, av samma art som en Gudrun eller en Per eller en förödande skogsbrand, och därefter rivs marken sönder och all läkedom som naturen har i beredskap, skylande gräs, örter och sly, röjs undan.

Kvar ligger den blottade mineraljorden i djupa fåror som aldrig försvinner. Det är en ödeläggelse fullt jämförbar med bottentrålning.

Men markberedningen väcker inte något ramaskri, trots att den ligger i öppen dag och inte i mörka havsdjupen. Man kan fundera över varför: är det så att skogen har blivit lika osedd som havsbottnen, att ingen märker vad som sker för att ingen längre är där och tittar, att urbaniseringen har gjort skogen lika avlägsen och främmande som havets botten?

 

Ändå finns ett motstånd: på senare tid har det till och med uppstått något som kan liknas vid en proteströrelse. Det började med att Björn Mildh, den ihärdige skogsväktaren i norra Norrland, skrev ett mejl till Riksdagens ledamöter:

”Vid den stora skogsbranden i Västmanland i augusti 2014 eldhärjades mer än 13 000 hektar. Det betecknades som en katastrof. I Norrland markbereds varje år hårdhänt en minst lika stor, troligen ännu större, areal slutavverkade kala hyggen… Men det ingreppet benämner man inte för en katastrof.”

Klas Ancher från Lidingö skrev att jämförande undersökningar visar att plantor på ett icke markberett hygge klarar sig lika bra som plantor på ett markberett område. Metoden är helt enkelt onödig, men ställer till stor skada i skogen. Han påpekade att branden i Västmanland orsakades just av en pågående markberedning.

 

Författaren Thomas Tidholm menade att markberedningen måste fördömas, den ”skadar inte bara naturen utan även brukaren, den förstör hans känsla och gör honom till ett slags monster”.

Markberedningen snedvrider, liksom kalhyggesbruket, balansen mellan brukaren och det som brukas. ”Den går varje gång över gränsen och gör i samma ögonblick skogsbruket till skövling.”