Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Sämre djurvård kan inte rädda bönderna

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Nu är kreaturen på väg hem efter sommarens betesrunda.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Kalvarna har vuxit och korna ser nöjda ut, den tunga tjuren lojare än någonsin.

Det har varit en bra tur, den svala sommaren till trots. Om den sedan har varit lönsam är en annan fråga.

Det är köttdjur som går och betar här och de är kanske inte lika priskänsliga som mjölkkorna, men några stora avanser är det aldrig fråga om, och utan bidragen skulle det aldrig gå runt.

Just nu lär det försvinna en mjölkbonde om dagen, och fortsätter det så finns det knappast en enda kvar om tio år. Även köttproducenterna knäar och extrapolerar man statistiken kan man snart skönja slutet på jordbrukets femtusenåriga historia i det här landet.

 

För det är inte lätt att driva boskapsskötsel på den globala finansmarknaden, eller att överhuvudtaget vara bonde. Jorden och djuren har sin egen rytm och kan aldrig pressas in i kvartalsrapporternas tyranni, även om många bönder nog försöker.

De prissäkrar och valutasäkrar och lånar och storsatsar som vilka riskkapitalister som helst, men är samtidigt bundna till grödans och boskapens långsamma omloppstider. Det skär sig och det behövs bara att betalningen för mjölken sjunker så störtar företaget.

De som har det värst är de som investerat och utvidgat och byggt nytt de senaste åren då kostnaderna, alla kostnader, rakat i höjden: kraftfodret, konstgödseln, dieseloljan, betongen, mjölkrobotarna, slåtteraggregaten, balmaskinerna, tröskorna, flytgödseltankarna och de gigantiska traktorerna.


Sedan sitter de på gårdar som är intecknade långt över skorstenskupan och sliter med kalkyler som raseras av kriget i Ukraina, recessionen i Ryssland, devalveringen av folkets valuta i Kina, eller fluktuationer på spannmålsbörsen i Chicago.

En bonde kan vara hur lokal och närodlande som helst, men han eller hon är prisgiven åt den globala marknaden och den internationella politiken. När Arla sänker mjölkpriset beror det på Putins svar på sanktionerna från väst: det ryska importstoppet har drabbat de svenska mjölkbönderna hårt.

Men vad bör göras? Hur ska vi kunna rädda de svenska mjölkkorna?

 

Bönderna själva brukar ställa tre politiska krav för att öka konkurrenskraft och lönsamhet. Det första är sänkt dieselskatt. Det andra är att genmodifierat sojafoder ska tillåtas i Sverige såsom i Danmark, Tyskland eller England.

Det tredje kravet är att lagen om betesdrift ska slopas. För en bonde som satsat på, säg, hundra mjölkkor i lösdrift och med robotmjölkning är det besvärligt och dyrt att släppa ut korna på bete ens en månad om sommaren.

Billigare bränsle, billigare foder och sämre djurvård – det är tre krav som alla speglar den ökade industrialiseringen av jordbruket. För detta har ju varit jordbrukets gängse svar på en minskad lönsamhet: större enheter, större besättningar, större maskiner, större tillväxt och ökad omsättning.

 

Men med stigande investeringskostnader och ökad skuldsättning har industrijordbruket måhända nått vägs ände. I tidningen Land Lantbruk läser jag om en bonde som gör tvärtom: ”Det handlar om att hålla nere maskinkostnaderna. Ju mer mjölk jag kan ta på betet, desto bättre lönsamhet”, säger Martin Johansson i Köinge i Halland.

Det gäller att anpassa produktionen till sig själv, menar han. Och till djuren och växten skulle han kunna tillägga.

Det är en krokigare väg, men den leder ut.