Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Rädda skogen från industrin, Bucht!

Skogen är ett slagfält: på ena sidan virket och skördarna, på andra sidan mångfalden och orördheten.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

På ena sidan det näst intill oövervinnliga skogsindustriella komplexet och på andra sidan de nästan maktlösa skogsskyddarna. En ojämn kamp där utgången vanligen är given: kalhyggen och industriodlingar.

Just nu pågår en infekterad strid om de sista naturskogarna i nordöstra Dalarna, i ett område som kallas Ore skogsrike. Det är gammal tallskog mest, aldrig påverkad av industriell avverkning, det vill säga kalhuggning, och med väl dokumenterade skyddsvärden.

Konflikten finns utförligt beskriven i en artikel i senaste numret av Fauna och Flora, författad av Bengt Oldhammer, naturvårdare från Orsa som också inventerat skogsriket tillsammans med Sebastian Kirppu, den mycket kunnige och orädde skogsbiologen från Granberg i Malung.

I Ore skogsrike upptäckes flera värdefulla områden som rimligen borde skyddas i reservat, bland annat på Bergvik Skogs marker – det är Stora Ensos skogsägarbolag.

Men i stället för att reservera skogen svarade bolaget med att initiera en ny inventering. Bergvik Skog gav Skogsstyrelsen i uppdrag att göra en så kallad målklassindelning av skogarna, det vill säga att i princip tillåta avverkning med viss miljöhänsyn.

Hur det gick med denna inventering kan vi dock inte veta eftersom myndigheten sekretessbelagt materialet.

 

Skogsstyrelsen är en tillsynsmyndighet och ska naturligtvis inte arbeta på uppdrag av dem som ska granskas, och särskilt inte om det föreligger en konflikt Hemligstämpeln är heller inte acceptabel: myndighetens uppgifter är offentliga och det borde gälla också vid uppdrag åt privata bolag.

Detta måste landsbygdsminister Sven-Erik Bucht, som är en rättrådig man utan direkta intressen i skogsnäringen, granska ordentligt; se över direktiven och generaldirektör Monika Stridsmans partiska ställningstaganden.

Samma sak hände vid Brännvinsberget, en naturskog inne i Ore skogsrike. Sveaskog som äger marken vill prompt avverka och hävdar att området ändå är påverkat och därför inte skyddsvärt. Och dessutom finns det, enligt Sveaskog, inte tillräckligt många döda träd, så kallade lågor, på marken för att skogens ska vara värd att bevara.

Minst 16 lågor per hektar är måttet. Vid en exkursion på Brännvinsberget hösten 2013 med deltagare från Naturskyddsföreningen, Sveaskog och Rättviks kommun kunde man emellertid räkna 26 lågor per hektar. Skogen var alltså klart skyddsvärd, även enligt Sveaskogs kriterier.

 

Dessutom hade Naturskyddsföreningen vid en tidigare inventering funnit 40 signalarter – arter som signalerar skyddsbehov – varav 26 var rödlistade. Ett solklart fall.

Men Sveaskog vände sig till länsstyrelsen i Falun och kom överens om en ny undersökning. Skogsstyrelsen anlitades, inventerade – och sekretessbelagde materialet.

Det statligt ägda Sveaskog har dock indirekt medgett att vissa delar av Brännvinsberget är värda ett slags skydd och tänker där avstå från kalhuggning. I stället ska man, som det heter, mosaikhugga – vilket kan vara väl så förödande.

Det finns i dag inte många skogsområden i Sverige som undgått kalhuggning och förvandlats till industriskog. Det kan röra sig om tio, högst tjugo procent så kallade naturskogar eller kontinuitetsskogar. Men också dessa marker avverkas i snabb takt och om inte någon drar i bromsen kommer det skogsindustriella komplexet strax avgå med den totala segern.