Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Lupinen bör mejas ner

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Jag undrar om någon sov med lupiner under kudden i förrgår natt?

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Denna stolta invandrare har ju blivit midsommarblomstret framför andra, medan själva midsommarblomstret numera oftast är utblommat långt innan sommarsolståndet.

Den djupblå varianten av blomsterlupin – den förvildade formen kallas så – klädde nog varenda midsommarstång i södra och mellersta Sverige, och fanns säkert inflätad i tusentals blomsterkransar.


Så har lupinen trängt in i vår uråldriga svenska sommarfest, dansen kring majstången, och kommer väl strax att vara lika traditionstyngd som klöver och timotej, Per i Backa och ängsull och blyga förgätmigej.

Och då måste man säga att integrationen har lyckats.

Lupinen har på ganska kort tid, ett par decennier, målat om det svenska landskapet. Dikesrenar, torra grusiga slänter, sandiga moar, gamla hagar och övergivna ängar, lyser numera blålila med instick av rosa och vitt.


Och aldrig har lupinen varit så dominant som denna sommar. Om det beror på den milda vintern, växthuseffekten, den relativa torkan eller det sura nedfallet är omöjligt att svara på. Men man får beundra den obändiga livskraften och den listiga erövrarstrategin.

Den är mycket vacker, säger min hustru och hejdar mig när jag tar fram lien.

Snart är den mycket skräpig och ful, svara jag, och man måste meja ner blommorna innan de går i frö.

Blomsterlupinen är invandrad från Amerika där de flesta av lupinsläktets tvåhundra arter växer. Den infördes till England redan på 1600-talet av hugenotten John Tradescant, men blev populär först på 1930-talet sedan den lupinbesatte brevbäraren Georg Russel från York lyckades skapa en särdeles ståtlig och färgrann lupin.


Den vann guldmedaljen vid trädgårdsutställningen i London 1937 och det är just denna så kallade Russelhybrid som nu dekorerar våra vägrenar och diken.

Men det finns också några vildväxande lupinarter i Europa: kring Medelhavet växer gul lupin till exempel, en växt som romarna kallade just lupinus, vilket betyder ungefär vargböna. De tyckte den var besk och frän och ansåg att den förstörde jordarna.

Besk och frän är den förvisso: lupinen innehåller giftiga alkaloider som lupinin och angustifolin och kan orsaka vinglighet och kramp. Giftet blir kvar efter torkning och blomman kan inte användas till djurfoder.

Däremot går det bra att gröngödsla med den: likt alla ärtväxter kan lupinen hämta sitt eget kväve direkt ur luften och kan alltså brukas för att förstärka jordmånen. Dock tror jag inte att detta någonsin förekommer.


Den aktuella frågan är nog i stället hur man blir av med den. Det ringer en kvinna från Åmotfors som länge fört en kamp mot lupinerna och frågar om jag tror att hon kan lägga blommorna i öppna komposter för att åtminstone hejda fröspridningen.

Det tror jag, men för att utrota lupinerna måste också rötterna upp, och det är ett jättearbete.

Främmande arter i naturen är inte alltid välkomna; de kan rubba ekologin och ställa till avsevärd oreda och ibland rena katastrofer, som vattenpesten, minken eller signalkräftan.


Den prisade blomsterlupinen är en hegemonisk växt som tränger undan prästkrage, liten blåklocka, käringtand, vitklöver och annat som trivs i de magra markerna. Den ska saklöst mejas ner, jag har vässat lien och tankat röjsågen.

Och aldrig att den hamnar under huvudkudden.