Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Låt inte landsbygden bli ett mansreservat

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Varför överger kvinnorna landsbygden?

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Är de rädda för vargen? Är de rädda för vargjägarna? Är de less på den storstövlade mansdominansen? Trötta på sladdande rallybilar och vidlyftiga jakthistorier?
Men det är ett faktum: kvinnorna, och särskilt de yngre, ger sig av till städerna och kvar på landsbygden blir de försmådda männen med sina fyrhjulingar och sina gevär.

Per Schlingmann och Kjell A Nordström skriver i sin hänryckta skildring av staden i pamfletten "Urban Express" – som också är en dom över landsbygden – att "kvinnorna är fler än männen i städerna och har större frihetsgrader än sina systrar på landsbygden – absolut."


Och vänder man perspektivet blir trenden tydlig och konkret: bara i min trånga dalgång har jag under de senaste decennierna sett hur bygden förlorat kvinnokraft: de unga, driftiga har gett sig av till samhället, till Karlstad, till Göteborg eller till Oslo.
Och de lockas förstås av en större frihetsgrad – absolut, ett större utbud, en bättre karriär. För på landet finns det inte så mycket kvar att göra för kvinnorna. De ännu fungerande nätverken är utpräglat manliga: jaktlagen, rallygemenskapen, motorintresset.

Jo, jag vet, det finns kvinnor som tränger in i det manliga, som jagar och mekar med bilar, men de är undantag och även de lockas strax till städerna. När jag började jaga här i Fjällskogen för snart tjugo år sedan fanns det tre kvinnor i laget, nu är det ingen.

Förr, innan den urbana expressen fick upp farten, hade kvinnorna på landsbygden sina givna uppgifter: de skötte djuren, alla djuren utom hästarna som var männens domän, de samlade, syltade, konserverade, bakade, sydde, vävde.


Och de träffades i löst sammanhållna gemenskaper som syjuntor och kafferep – spefullt hånade av manssidan – och tråcklade ihop ett socialt nätverk som höll landsbygden levande ända in i sextiotalet då oljeflödet förändrade allt.

I dräneringens tid, när folk gav upp lantlivet och strömmade mot städerna, tog stordriften och maskinerna över: småbruken slog igen, mjölkningen robotiserades, svinstiorna växte till svinfabriker, hönsen föstes in i hangarer, bären globaliserades och skördas numera av slavarbetare från Thailand.

Jordbruk och boskapsskötsel blev en affär för maskinförare och programmerare, och den särskilda omsorg om djur och jord som var kvinnornas lott rationaliserades bort och löstes upp i städernas ymniga varuflöden.

En erinran om denna vårdande djurhållning är måhända det faktum att de flesta veterinärer, sjuttio procent, är kvinnor. Och andelen ökar, det är kvinnorna som sköter djuren – även hästarna.


Men det räcker inte för att vända kvinnoströmmen, eller strömmen överhuvudtaget. Urbaniseringen i Sverige, och i Norden, är just nu starkare än någon annan stans på jorden.

Och i "Urban Express" beskriver Schlingmann och Nordström denna rörelse med ett entusiastiskt och flåsande jubel. Städerna tar över allt: makten, skaparkraften, ekonomin. Och i revolutionens främsta led går kvinnorna, med sina kunskaper och sina mobiler.

Eftersom författarna har all statistik på sin sida – över hälften av jordens befolkning bor i städer och andelen ökar snabbt – är det, minst sagt, en nedslående läsning: kvar på landet blir tydligen ingenting av värde.

Det är en dystopi, målad i grällaste neon. Men det är inte sista ordet. Absolut inte.