Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Landsbygden som försvann

Vart tog landsbygden vägen?

Förra sommaren ville plötsligt alla partier, utom möjligen Moderaterna, framstå som äkta landsbygdspartier.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Och Per Schlingmann, Nya Moderaternas förre chefsdesigner, numera kommunikationskonsult, spekulerade i en intervju i lantbrukets affärstidning ATL om att "den ökade urbaniseringen och en växande känsla av att politiken blir alltmer Stockholmscentrerad gör landsbygdsfrågorna till en bubblare inför valet till riksdagen."

Nu har vi två veckor kvar till valet och ännu har det inte börjat bubbla det minsta. Fredrik Reinfeldt talade däremot entusiastiskt om snabbtåg i partiledarintervjun i SVT.

När folk kan åka från Stockholm till Göteborg på två timmar kommer metropolerna att växa och frodas än snabbare, menade han. Ty detta är framtiden: att susa fram i 320 kilometer i timmen på nya, dyra dubbelspår. 140 miljarder tänker alliansen satsa - till en början, för det kommer att bli mycket kostsammare än så.

Och alla är märkligt nog överens: denna sommar vill plötsligt alla partier, även Moderaterna, framstå som äkta snabbtågspartier.

Och landsbygden flimrar förbi i svindlande fart. Där står vi sedan på igenväxande vallar som tappade Nykroppabor och stirrar efter det hastigt försvinnande tåget.

"Att nöjen är högst relativa/ jag lärde tidigt förstå/ i Nykroppa mente man så:/ vi har ju en och annan begravning/ och tåget att titta på." (Nils Ferlin)

Höghastighetstågen kommer inte på något sätt att gagna landsbygden. Tvärtom kommer de bara att påskynda den ökade urbaniseringen och stärka den Stockholmscentrerade politiken.

Vi är inte betjänta av tågprojektiler genom det allt ödsligare landskapet, inte ens som ett relativt nöje.

Frågan är om överhuvudtaget någon enda människa behöver dem.

De nya spår som måste byggas, snabbtågen kan inte köra på den gamla rälsen, blir mycket dyra: 140 miljarder för sträckan Stockholm - Malmö, 100 miljarder för Stockholm - Göteborg. Och det är antagligen lågt räknat.

En sådan satsning kan aldrig bli lönsam: Tege Tornvall i Leksand, fackjournalist inom bilism och transporter, har gjort en enkel ekonomisk kalkyl och visat att kostnaderna för kapital, avskrivning, underhåll och drift blir ungefär 26 miljarder om året, medan intäkterna - biljettförsäljningen - i bästa fall kommer upp till fem och en halv miljard.

Snabbtågen skulle alltså gå med en tjugo miljarder i förlust varje år.

Varför satsar man då så mycket pengar på en uppenbart genomusel affär? Jo, det är de dynamiska effekterna man räknar med; den väntade expansionen och tillväxten i Malmö, Göteborg och framför allt Stockholm.

Däremot räknar man inte alls med den dämpande effekten i landet utanför höghastighetspolerna. Det är landsbygden som får betala priset för denna ursinniga brådska.

Om det är något vi behöver på landet är det tåg som avgår i tid och säkert kommer fram, och tåg som stannar vid stationer och hållplatser. Om de sedan kommer upp i 130 eller i 200 är mindre viktigt.

Är det någon svindlande fart vi traktar efter på landsbygden är det i så fall ljusets hastighet i glasfiberkabeln. Om vi bara fick några procent av den beramade snabbtågssatsningen skulle vi få ett rejält bredband till alla stugor.

Och då kan vi räkna med dynamiska effekter; och kanske till och men dämpa urbaniseringen och minska Stockholms politiska dominans.