Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Kritik av kalhyggen kan leda till dödshot

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Djupt inne i skogen, uppe på Hammarshöjda, ligger Gôrtjârnsmåsen, eller Gårtjärnet som kartografen uppfattat namnet.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Det är en magisk plats och jag brukar gå dit varje sommar i hjortrontiden; och myren kan vissa år vara mycket generös, guldstänk överallt – det är en lycka.


Men vandringen dit blir allt svårare. För drygt trettio år sedan, när först jag hittade platsen, fanns det stigar och gamla farvägar och det var ingen möda att finna vägen.

Nu är alla gamla upptrampade stråk igenvuxna och uppslukade av kalhyggen och planteringar och jag måste gå efter kompass för att inte komma vilse.

Skogen går inte längre att känna igen, kalhyggesbruket har helt förändrat landskapet och förvandlat det till öppna, bråtiga ytor eller ogenomträngliga barrplantager.

Och likadant ser det ju ut i hela landet, sextio år av allt intensivare kalhuggningar har fullkomligt ombildat skogen till något som inte längre rimligen kan kallas skog; en mosaik av barskrapade marker, tättslutande plantager och krympande refuger av naturskog.


Detta till förfång inte bara för skogsvandrare och bärplockare, utan för allt som innefattas i en skog: svartmesar, tjädrar, hackspettar, skogsstjärnor, skalbaggar, mossor, lavar, svampar – allt som vi brukar sammanfatta i begreppet biologisk mångfald.

I min förra krönika återgav jag ett öppet brev från den tyska miljörörelsen till landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Det handlade om det svenska skogsbruket och det var ett bekymrat brev.

”Och det faktum att kalhuggning är standardmetoden för avverkning i den svenska skogen är, enligt vår mening, inte förenligt med ett uthålligt skogsbruk”, skrev de bland annat.

Men ingen vissling ljuder högre i den svenska skogskyrkan än ett ifrågasättande av kalhuggningen. Skogsägaren Karin Nilsson skickade genast ett uppbragt mejl: ”Vill du se ett Sverige utan kalhyggesbruk och vad är i så fall alternativet? Vet du hur många skogen sysselsätter och vad konsekvenserna blir om vi skulle gå från kalhyggesbruk?”


Ända sedan jag skrev mitt första reportage om skogen på Expressens kultursida sommaren 1975 har jag varit övertygad om kalhuggningens fördärvlighet – Sverige skulle vara både rikare och vackrare utan hyggen.

Men jag lärde mig också, omedelbart, att för det skogsindustriella etablissemanget fanns inga tänkbara alternativ. Kalhuggningen var allenarådande och påbjuden – inga andra metoder var tillåtna.

Jag fick emellertid också ett långt och upplysande brev från professor Mats Hagner i Umeå. Han berättar hur han redan 1973 började undersöka den vetenskapliga grunden till kalhyggeshypoteserna och upptäckte att det inte fanns någon vetenskaplig grund.


Han fick radikalt omvärdera sin egen kalhyggesentusiasm och började i stället utforska andra avverkningsmetoder och fann att det så kallade kontinuerliga skogsbruket – man tar de grova träden och låter de mindra växa till sig – gav ett bättre ekonomiskt utbyte och gynnade den biologiska mångfalden.

Han fick starka mothugg, till och med dödshot, och var länge en ropandes röst i kalhyggesöknen. Men de allra senaste åren har det faktiskt svängt och för några veckor sedan skrev Göran Rune på Skogsstyrelsen att man nu ”vill se en markant ökning av alternativa skogsbruksmetoder”.

Det ljusnar mellan träden; men det är inget nytt hygge, det är äntligen Gôrtjârnsmåsen som ligger där, tyst och väntar.