Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Klimatförändringarna märks vid fågelbordet

Varför finns det inga grönfinkar vid fågelbordet?Foto: Andreas Trepte (Www.Photo-Natur.

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND Varför är det så mycket blåmesar? Och varför finns det inga grönfinkar?

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Två tendenser har varit mycket tydliga vid fågelbordet denna kalla vår: Den starka närvaron av blåmesar och den totala frånvaron av grönfinkar. Jag har räknat över trettio blåmesar samtidigt på marken och i äppelträden, men till dags dato har inte en Chloris chloris chloris uppenbarat sig, inte ett väsande har hörts från skogsdungen.

Vad kan man dra för politiska slutsatser av detta?

Blåmesarnas uppgång kan på något svårutforskat sätt skyllas på vädret: De senaste årens svala och blöta men mycket växtliga somrar tycks ha gynnat den lilla mesen som förökat sig över alla bräddar.

I själva verket har landet blivit alldeles för trångt för blåmesarna och de har tvingats att massutvandra. I höstas observerade ornitologerna vid Falsterbo att åttiotusen blåmesar lämnade Sverige - på en enda dag.

Ändå finns det så uppseendeväckande många mesar kvar. Vid Ornitologiska föreningens årliga räkning av fågelbordsfåglarna i januari, hamnade som vanligt talgoxen i topp och blåmesen kom på tredje plats.

 

Här i Södra fjäll är det emellertid tvärtom: Blåmesen är överlägsen segrare och talgoxen kommer först trea, efter domherrarna.

Och på något sätt handlar det om klimatförändringen. Den är faktiskt mycket tydlig, mina gärden ner mot sjön har på fem år förvandlats från gräsmark till starräng, från betesvall till våtmark och är numera mest ett tillhåll för tranor, sångsvanar, kanadagäss, grågäss och snäppor, medan korna bara fnyser åt starren och drar vidare.

Hur sambandet mellan blöta och blåmes ser ut är dock inte riktigt utrett, eller inte alls.

Orsaken till grönfinkens snabba nedgång är däremot väl dokumenterad: Det är en parasit med det vårligt klingande namnet gulknopp som drabbat finkarna; en encellig flagellat som orsakar inflammation i strupen och krävan och gör det svårt för fåglarna att äta och dricka.

 

Sjukdomen är känd hos tamduvor sedan 1500-talet, men plötsligt, för åtta år sedan, hittades parasiten hos grönfinkar och bofinkar i Storbritannien och några år senare var den här. Flyttande bofinkar spred smittan men grönfinkarna råkade värst ut. Hela gräsmattan är just nu smockfull av till synes friska bofinkar, men inte en grönfink i sikte ännu, inte ett hemtrevligt d s c h v ä s c h bland granarna.

Fågelborden är de stora smitthärdarna, gulknoppen trivs i kökkenmöddingen av fröskal, brödsmulor och nötrester; och frodas särskilt när höstarna är varma och vintrarna milda.

Så vi bör hålla rent kring fågelborden och kanske inte lägga ut någon mat alls när det är barmark. Och vad klimatet beträffar skadar det inte att försöka leva mindre vidlyftigt och dämpa alla slags utsläpp. Och glädjas åt en kall och sen vår som denna, kylan tar nämligen hårt på gulknoppen.

 

Själv slutade jag prompt att mata när gräsmattan en morgon var full av fiskmåsar och skrattmåsar. När de anlände från södern, skränande och skrikande, hade isen inte ens släppt i kanterna och de följde sångsvanarnas, kanadagässens, grågässens och gräsändernas exempel: de omvandlades från sjöfåglar till betesdjur.

Och nu går de där i min ofrivilliga starrodling, tillsammans med tranorna, trastarna, stararna, gässen, ankorna och snäpporna, och nyper i det bruna halvgräset.

Det blir en vår till sist, fast något tystare, utan ett enda väs, en enda grönfinksdrill.