Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Kalhyggen ger fart åt bränder

Det var ett ödets grymma ironi att den stora skogsbranden startades av just ett skogsbolag – Stora Ensos markberedare tände gnistan i den fnösktorra marken söder om Öjesjön.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Skogsbranden är nämligen det moderna skogsbrukets inspiration och utgångspunkt. Skogsprofessor emeritus Mats Hagner i Umeå – det moderna kalhyggesbrukets skarpaste kritiker – berättar i ett brev hur han som ung student på Skogis fick lära sig att ”skog i Sverige har mestadels kommit upp efter skogsbrand”.

Branden var helt enkelt naturens eget sätt att förnya skog och för det rationella skogsbruket gällde det att efterlikna denna naturliga föryngringsmetod.

”Skogsmark måste läggas kal för att man ska få sprätt på näringsomvandlingen. Det blir låg produktion om man inte lägger marken kal. Helst ska den brännas för att det ska bli riktig fart.”


Detta är grundbulten i hyggesfilosofin: kalhugga och bränna.

Och det var också det svaret jag fick när jag började skriva om det svenska skogsbruket i mitten av sjuttiotalet, och opponerade mot det rasande kalhuggeriet. Hygget är en katastrof, menade jag – och fick då veta att det var just meningen. Man efterliknade skogsbranden eller stormfället för att få upp ny skog.

Mats Hagner kom emellertid på andra tankar redan 1973; han upptäckte att hyggeshypotesen inte var vetenskapligt prövad och började i stället plädera för ett kontinuerligt skogsbruk där man plockar ut de grova träden och låter de andra stå på tillväxt.

Det är så långt ifrån idén om skogsbranden man kan komma; och i en sålunda utglesad skog har elden också mycket svårare att få fäste än på ett risigt hygge.


Metoden att plockhugga liknar det skogsbruk som förekom innan kalhyggesbruket; det som kallades blädning eller beståndsvårdande huggningar. Detta var, ända in på femtiotalet, den förhärskande avverkningsstrategin.

Men i Norrland fanns en kronojägmästare Wretlind som gick på tvärs mot den gängse blädningsmetoden och kalhögg och brände, kalhögg och brände. Och fick förvisso upp ny skog, och Domänverket, där Wretlind arbetade, upptäckte hyggesbrukets rationella fördelar och i slutet av fyrtiotalet började hans metoder att tillämpas, först i de statliga skogarna och strax också i det privata storskogsbruket.

Det var mekaniseringen som drev på, kalhygget var maskinålderns metodik, och på sextiotalet var hyggesbruket inte bara allenarådande utan också anbefallt – det var inte tillåtet att avverka på annat sätt än att lägga skogsmarken kal och helst bränna den för att få fart på planteringarna.

Fast hyggesbränningen var en vansklig sak och upphörde så småningom. I stället kom markberedningen, man plöjde hyggena eller skrapade upp luckor i marken för att hjälpa upp barrplantorna.

På senare tid har man dock börjat bränna lite igen, men av biologiska skäl: den vanligtvis så effektiva eldbekämpningen har nämligen gjort vissa brandkrävande arter, som svednäva, brandnäva och sotsvart praktbagge, ytterst sällsynta.


Det är väl knappast någon tröst för de västmanländska skogsägarna, men man kan väl ändå önska att det väldiga brandfältet inte genast omvandlas till gran och tallplantager utan att man låter den naturliga successionen verka: rallarros, björk, björnmossa, nävor, tall, hallon, praktbaggar, tretåiga hackspettar och till sist gran och skägglav och tjäder, och får en skog som är både rikare och vackrare än den nedbrunna.