Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Jakt räddar vargen från tjuvskyttarna

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Fem jägare stod åtalade vid Mora tingsrätt i förra veckan, misstänkta för grovt jaktbrott – en påstådd vargförföljelse med skoter – och Thomas Wassberg for i jakstugutaket och förklarade att han för sin del helst såg vargen utrotad.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

I tingssalen i Mora trängdes upprörda män i mörka jackor och luvor och mumlade om fredlösa jägare, landsbygdsförtryck och myndighetens maktmissbruk.

Vargen väcker hätska känslor; ett djupt, nästan genetiskt rotat hat, blommar upp så fort den grå stryker förbi. Inget annat rovdjur, varken björn, lo, järv eller örn, framkallar tillnärmelsevis en sådan avsky som vargen, och allra värst är det, av någon anledning, i Dalarna.

Åklagaren Åse Schoultz menade att hon lyckats bevisa att de fem jägarna var ute för att jaga varg när de i början av maj år 2012 for omkring med skoter i Tandsjöreviret mellan Dalarna och Härjedalen; hon anförde sms-trafik, helikopterbilder och vittnesmål från länsstyrelsens naturbevakare, och yrkade på två års fängelse.

Jägarna själva hävdade att de rekognoserat för en bäverjakt och begärde att bli frikända. Dom faller om tre veckor.


Grovt jaktbrott eller inte; målet i Mora tingsrätt illustrerar ändå en tydlig trend: tjuvjakten, och särskilt när det gäller varg, ökar. I somras dömdes två män från Ovanåker och Bollnäs till två års fängelse av Hovrätten i nedre Norrland för att ha kört på och slagit ihjäl en varg på sjön Fansens is i februari 2011.

Fällande domar i vargmål är dock mycket ovanliga: de allra flesta olagliga vargjakter uppdagas aldrig, de göms undan enligt den ökända formeln skjut, gräv, tig. I skogen befinner sig jägarna i ett nästan laglöst land, i varje fall ett land där lagföringen möter svåröverstigliga hinder bland ris och hyggesbråte.

Det är mycket lätt att komma undan med en tjuvskjuten varg och uppgifterna om antalet dödade djur är naturligtvis osäkra, men när Rovdjursföreningens generalsekreterare Ann Dahlerus i SVT:s ”Debatt” i torsdags hävdade att de flesta vargar i Sverige dödas illegalt, har hon antagligen rätt.

Och just därför, menar jag, är det så viktigt med en legal, kontrollerad jakt. En organiserad licensjakt är det bästa sättet att få bukt med den ökade tjuvskjutningen.

Och därför är det också trist att vargvännerna i Naturskyddsföreningen, WWF och Rovdjursföreningen så kategoriskt motsätter sig licensjakten. De senaste tre åren har de lyckats stoppa vargjakten genom överklaganden och fått rättsfallen att fastna i juridiska långbänkar – och nu vill de stoppa nästa licensjakt med hänvisning till just dessa långbänkar.


Men medan de juridiska kvarnarna malt har vargstammen ökat med ett par hundra individer. I dag finns det, om man räknar in årets föryngring, minst femhundra vargar, och en avskjutning på hundra djur är inget som hotar stammens överlevnad – det kan tvärtom vara dess räddning.

Jag minns mitt första varghatarmöte, i Ambjörby i norra Värmland i januari 1984. Då fanns det åtta vargar i den skandinaviska flocken och stämningen var milt sagt hätsk: mötet uttalade ett krav att berörda myndigheter skulle verkställa utplåning, om inte ”har vi bara att delta i en avskjutning av befintlig vargstam”.

Nu har vi sextio gånger fler vargar och hotet om avskjutning har knappast dämpats.

Om inte myndigheterna verkställer en licensjakt kommer tjuvskyttarna ta kommandot.