Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Jag har tappat
smaken för fläsk

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Nu har vi den längsta natten och den kortaste dagen, midvintersolståndet, och rimligen borde det nya året börja i natt, när mörkret är som värst och solen vänder.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Men vi firar inte midvinterblot längre, tänder inga eldar denna natt för att fördriva mörkret och hälsa solen åter. Alla högtider som egentligen hör samman med solståndet – nyåret, Jesu födelse, Lucias skridande – har av historiska skäl hamnat på andra datum.

Det var den julianska kalendern, införd år 45 f kr, som råddade till det. Den gick aningen för långsamt och vred kalenderåret bakåt i förhållande till solen: på 1500-talet inträffade vintersolståndet redan den 12 december (därför firar vi Lucia, ljusbärerskan, just den natten) och det blev nödvändigt att korrigera tidräkningen.

Den gregorianska kalendern, införd 1582, vred året rätt i förhållande till solen, men inte helt: för att inte ändra påskberäkningen ville den katolska kyrkan behålla vårdagjämningen till den 21 mars, och därför inträffar den mörkaste tiden just i natt och inte när Jesus föds och Betlehemsstjärnan tänds.

Denna fascinerande berättelse hittar jag i Göran Stålboms bok ”Vintersolståndet – om jul, jord och äring i folklig tradition”, utgiven 1994. Det är den bästa bok jag vet om jultidens folkliv och fester, och mitt stående julklappstips – boken går att köpa antikvariskt.

Ordet jul, berättar Stålbom, är ett fornordiskt ord med dunkelt ursprung. Kanske betecknade det en fest eller en festperiod och kanske hade det just med midvinterblotet att göra.

Julfesten var en offerrit och en besvärjelse och det kan man väl på sätt och vis säga att julen fortfarande är, även om festen helt förlorat sin förbindelse med solen. Vi offrar kopiösa summor på kommersialismens altare, 66 miljarder kronor enligt beräkningar, och offret måste varje jul överträffa förra julen, i en oändlig stegring, annars störtar hela marknaden ner i gruset.

Trädgårdarnas ljusslingade buskar och träd och alla miljoner adventsstakar kan erinra om forntidens besvärjande eldar. I år har vi har två ljusklädda granar i gräsmattan och tio meter ledlampor i blomlådorna och adventsstakar i alla fönstren. Det är inga excesser men ungefär vad traditionen bjuder för att hålla mörkret stången.

Julfrossandet har naturligtvis också urgamla anor, men där lever vi inte riktigt upp till förväntningarna. Vi köper till exempel ingen julskinka i år heller och ingen fläskkorv – av hänsyn till de brutalt industrialiserade grisarna.

Vi skulle kunna köpa ekologiskt och till och med vildsvinsskinka, men avstår. Den hårdhänta djurhållningen i svinfabrikerna har fått oss att tappa smaken för fläsk.

På det fornnordiska julbordet var dock grisen central, både den tama och den vilda.

Olaus Magnus skriver att inget annat djur erbjuder så rikligt tillfälle till frosseri: ”ty nära femtio läckra rätter kan man ensamt af svinet bereda, af andra djur blott enstaka.”

Svinet var också det vanligaste offerdjuret; och vår äldsta myt om det hämningslösa frossandet handlar just om ett svin: Särimner, denna förunderliga galt som åts upp varje kväll och återuppstod varje morgon till nytt gille.

En gammal tradition håller vi emellertid fast vid: lutfisken. Långa eller gråsida som torkats och lagts i vatten med soda eller avkok på björkaska hörde självklart till midvinternattens och julens festbord.