Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Hot mot landsbygd när bredband sviker

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Nu har jag gjort SVT:s bredbandstest. Det gick inte så värst: fyra poäng av tio möjliga.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Men jag bor ju lite avsides, inklämd mellan branta berg och djupa dråg, och de luftburna bredbandssignalerna har svårt att hitta hit.

Jag använder en leverantör som heter Net1, det gör de flesta härikring. Det bolaget opererar nämligen över det gamla NMT-nätet, med en lågfrekvent signal som har lång räckvidd men låg kapacitet.

Den närmsta masten står i Köla en dryg mil bort och levererar mellan fem och femton megabite i sekunden, beroende på väder eller magnetvindar eller vad tusan det är. Det är inte direkt läge för långfilmer och sällan eller aldrig kan jag följa de käcka propåerna om att gå in på SVT Play för uppföljningar eller upprepningar.

Efter vad jag hört så försiggår numera hela TV-serier endast via bredbandet, ett nöje som vi helt måste avstå från. Jag kan inte se en Youtube-snutt utan ständiga avbrott.


Alla stolta generationer av det nya GSM-systemet har gått oss förbi, den mobila kontakten är praktiskt taget obefintlig och för telefonin är vi fortfarande beroende av den urmodiga men pålitliga koppartråden.

Men för ett år sedan reste faktiskt Tele2 och Telenor en mast borta i Vabyn med 4G-kapacitet.

Det är tre kilometer härifrån och för de grannar som bor uppe på kullar och berg fungerar både mobiler, surfplattor och play bra. Men för andra som bor lite drågigt eller bakom bergknölar och granskärmar fungerar det inte alls.

De luftburna, mobila signalerna är notoriskt nyckfulla och trolösa, och det enda sättet att lösa problemet – hur otidsenligt det än kan verka – är att lämna det mobila flängandet och inleda fasta förbindelser, det vill säga, gräva ner fiber.

En fiber är som en koppartråd fast i tunt glas och med en överlägsen kapacitet: informationen skickas med ljus och i ofattbara mängder, hundra megabite är utlovade den dagen vi får fram kanalisationen och fibertrådarna till huset.


Fast det ser ut att dröja. Det är nu två och ett halvt år sedan vi bildade Fjällsjöns fiberförening och ännu har vi inte sett skymten av någon grävare. Det fattas pengar förstås, det fattas alltid pengar.

För detta är ingen billig satsning och om landsbygden ska välsignas med så snabba bredband måste staten och EU bidra med kraftiga subventioner.

Just nu verkar det dock haka upp sig, igen. Regeringen har anslagit 3,25 miljarder för bredbandsutbyggnad på landsbygden de närmaste sex åren. Men allt är försenat eftersom EU-kommissionen ska godkänna planerna, vilket den måhända gör till sommaren.

Så tills vidare står grävskoporna stilla. Eda kommun har tvingats avbryta grävningen av stamnät upp mot Häljeboda i väntan på sommarens beramade pengar.

Det är en skandalös hantering. Eda kommun, som inte är den glesaste glesbygden, är faktiskt sämst i landet när det gäller fiberbredband: två promille av Eda-borna har tillgång till fiber, mot 58 procent i Karlstad och 41 procent i Säffle, enligt Post och telestyrelsens kartläggning.

När vi bildade fiberföreningen var det bråttom och vi förespeglades grävningar redan till sommaren 2014 och fiber inom ett par år. Nu verkar år 2020 vara väl optimistiskt och risken är nog stor att folk tröttnar och ger sig av eller börjar vänslas med de otrogna telemasterna.

Det vore ett nederlag för landsbygden.