Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Hela Sverige måste asfalteras

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Härifrån har jag har åtta kilometer slingrande grusväg ut till 61:ans släta asfalt.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Men det finns inget pittoreskt i detta. Grusvägen är ett hinderlopp, en spärr mot omvärlden och ett hot mot tillvaron i denna glest bebyggda trakt.

Bilen är absolut nödvändig om att vi ska kunna bo så här, utspridda i landskapet. Men den städse gropiga och håliga grusvägen skakar sönder bilarna; stötdämpare, fjädrar, spindelleder, alla slags upphängningar, lister och alla detaljer som är sammansatta med bräckliga plastknappar säckar ihop, går av, glappar och lossnar.

En modern bil är inte konstruerad för grusvägar, utan helt anpassad till det jämna, skonsamma livet på asfalterade vägar. Och det blir dyrt att utsätta dessa känsliga ting för grusvägens brutala behandling. Den sortens utnötningsskador och omskakningar är inte heller något som försäkringen täcker.

Jag kommer att tänka på en anekdot, säkert sann, om gamle André Citroën. För varje ny modell som ingenjörerna presenterade gjorde han ett test: han satte sig i baksätet och hade en korg fylld med ägg i knäet. Så fick de köra omkring på de franska byvägarna och var det ett enda ägg som knäcktes fick ingenjörerna konstruera en ny, mjukare fjädring.

Så anpassades bilen till landsbygdens behov, men i dag är det förstås helt andra, urbana, kriterier som gäller. Och för övrigt fraktas inga ägg i korgar längre, den verksamheten är ordentligt industrialiserad och tryggt asfaltsäkrad.

 

Men kan inte bilarna formas efter landsbygden så får landsbygden formas efter bilarna: en ordentlig beläggning är vad vi behöver: helst asfalt, men oljegrus fungerar också bra.

Och till en början kan vi i varje fall begära att grusvägen underhålls på ett professionellt sätt: den ska ju skrapas så att vattnet kan rinna av, men nu skrapas den snarare till ett dike och vattnet blir kvar och förvärrar gropbildningen.

Konsten att sköta en grusväg är en nästan bortglömd färdighet, lika förgäten som allting annat i denna avlägsna dalgång.

Och jag funderar på det varje gång jag långsamt och försiktigt kryssar mellan hålorna – det kan ta en halvtimme att köra de åtta kilometrarna ut på slätare underlag – om inte den trasiga vägen egentligen bara är ett försök att få oss att tröttna på landsbygdslivet och dra till Karlstad eller Göteborg. En konspiration organiserad av storstadsmaffian.


Det talas varmt och högtidligt om en levande landsbygd, men när det kommer till betalningen svalnar känslorna snabbt. Och det är klart att det inte lönar sig i någon marknadsmässig mening att asfaltera denna vägstump.

Det gör det å andra sidan inte med kringfart Stockholm heller. Men blir en satsning bara tillräckligt stor och storstadsnära kan olönsamheten alltid försvaras med de väldiga samhällsvinster som väntar. Att bygga en kringfart för trettio miljarder är helt i sin ordning medan en knapp mils beläggning för kanske några miljoner är otänkbar.

Det är den galopperande urbaniseringens ekonomi och den modernistiska klockartron på stora, dyra, tekniska innovationer. De nu aktuella höghastighetstågen är ett annat bra exempel. De kommer att kosta skattebetalarna många, många miljarder, drivas med förlust och endast förstärka storstadstrenden, men ”samhällsvinsterna är enorma” som Aftonbladet skrev i förra veckan.

Så vi får vi nog vackert stå kvar här med våra ramponerade bilar och trasiga grusväg.