Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Hammarström: Utan vargjakt ingen älgjakt

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Det stryker omkring en stor, mörk varghanne vid vägbommen i Rönninga, och uppåt Häljeboda har vi, ända sedan förra höstens älgjakt, haft ett par tre vargar smygande och vid Allstakan har Runo Gunnestrand sett en vit älgtjur med bägge bakhasorna blodiga och sönderrivna.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Det är det politiska läget i skogen just nu: vargen expanderar och älgarna vacklar.

Enligt länsstyrelsens statistik fanns det tvåhundra vargar i Värmland i vintras, därtill ska läggas vårens valpar, ett tjugotal föryngringar, vilket gör minst tvåhundrafemtio vargar i landskapet just nu.

Riksdagen beslutade för åtta år sedan att Sverige skulle hysa högst tvåhundra vargar och maximalt tjugo föryngringar. Detta gäller inte alls längre: bara i Värmland överträffas målet med råge och i hela riket finns det säkert ett gott stycke över femhundra vargar denna varma sommar.

Det är inte underligt om vi inte ser en enda älgkalv i skogen. De skandinaviska vargarna lever nästan uteslutande av älg och i huvudsak väljer de djur som är lätta att ta, det vill säga kalvarna.

Rapporter från nästan alla viltvårdsområden i trakten berättar om en svag och gles älgstam och i vårt hemman har vi hittills sett några tjurar, tre fjolingar och flera ensamma kor.

Göte har visserligen sett en ko med en kalv upp vid Edgrensåsen, men annars verkar det vara helt kalvlöst i markerna.

Det kan vara födan, något underligt virus eller något annat, men vargarna är onekligen huvudspåret när det gäller just kalvbristen.

Älgstammens starka nedgång märktes redan vid förra årets älgjakt. Vi hade då en tilldelning på fem vuxna djur och minst fem kalvar, men vi sköt bara två tjurar och två kalvar och avbröt sedan jakten.

Fast den allmänna nedgången ska inte skyllas på vargarna. Vi har under många år skjutit för många kor och alldeles för många kalvar, och avsikten, dock aldrig uttalad, har varit att minska stammen. Det är skogsbolagens politik som styr avskjutningen.

Älgstammens storlek regleras av jakten och i viss mån av födan: det exempellösa uppsvinget under sjuttiotalet var en effekt av kalhyggesbruket; och den efterföljande nedgången – år 1982 sköts över 174 000 älgar, nu ligger avskjutningen kring 80 000 älgar – var uteslutande jägarnas insats.

Men i områden med mycket varg, som i Ryssland, regleras älgstammen i stället av rovdjuren. I Alaska räknar man med att sjuttio procent av älgarna dödas av björn.

Och med över tvåhundrafemtio vargar i Värmland är vi lokalt på väg mot en liknande situation. Man brukar räkna med att en varg äter tio älgar om året, vilket gör minst 2 500 dödade djur i länet.

Och eftersom den årliga avskjutningen ligger på drygt 6 000 älgar betyder det att vargarna börjar bli en starkt reglerande faktor.

Frågan är då om vi ska lämna älgarna åt vargen eller om vi ska ha älgjakten kvar?

Och mitt svar, som älgjägare, blir att vi äntligen måste få till stånd en ordentlig vargjakt.

De senaste två åren har ju Naturskyddsföreningen, WWF och Rovdjursföreningen, med EU:s habitatdirektiv som vapen och förvaltningsdomstolen som vapendragare, lyckats stoppa licensjakten efter varg.

Men tvåhundrafemtio vargar i Värmland är utan tvivel en livskraftig stam också efter habitatdirektivets krav, och efter nyåret borde vi kunna mobilisera ett rejält vargskall för att påtagligt reducera stammen.