Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Hammarström: Grisar ska inte leva i fabriker

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Nu finns det inte en enda hushållsgris kvar i hela hemmanet.

Ja, inte i Hög heller, möjligen någon i Ås.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Griseknoens tid är längesedan förbi, stiorna hopfallna och bökplatserna övervuxna; inte en sugga, inte en kulting inom synhåll.

För fyrtio år sedan fanns det femtiotusen gårdar i Sverige som hade grisar i stian. I dag är antalet 670.

Men fläsk äter vi, mer än någonsin. Totalt konsumerar vi 37 kilo fläsk per person och år, och det är nästan femton kilo mer än för fyrtio år sedan.

Hur får man den ekvationen att gå ut? Lösningen heter industrialisering, specialisering och antibiotika.

Inga grisar bor i stior längre; de är hopfösta i fabrikslängor, hundratals grisar, tusentals grisar, instängda i trånga bås med eventuellt lite strössel över betongen att böka i.

Det är inget värdigt grisliv och det är inte underligt om djuren blir arga och sjuka.

Grisarna avlas endast för att växa fort, eller som det heter i branschen, bli effektiva foderomvandlare. Men ju snabbare de växer, desto aggressivare blir de. Det finns ett klart bevisat samband mellan hög tillväxt och svansbitning.

Det plötsligt uppblossade fläskkriget mot Danmark handlar om detta: de danska grisarna, som är bättre foderomvandlare än de svenska raserna, är också mycket argare. De biter varandra, de biter skötarna, och inflammerade sår möts med antibiotika, ofta förebyggande, och inte till enskilda grisar utan till hela besättningar, vilket är förbjudet enligt EU-stadgan.

Och så inträffar det som alla väntar och fruktar: vi får resistenta bakterier som ingen antibiotika biter på. I Danmark har fyra personer dött av den så kallade MRSA-bakterien som finns hos de flesta danska grisarna.

Ja, inte bara danska grisar: MRSA är vanligt förekommande på de flesta svinfabriker i Europa. Danmark är inte heller värst när det gäller antibiotika till grisar. Polen är värre och i Tyskland använder man fyra gånger så mycket antibiotika som i Danmark.

En rättvis fläskbojkott borde rimligen också drabba Polen och Tyskland där grisarna har en minst lika stressig och hård tillvaro som i Danmark – svanskupering är legio.

I Sverige har man inte funnit någon MRSA vilket visar att svenska grisar ändå är något gladare och friskare. Bruket av antibiotika är jämförelsevis lågt i Sverige.

Fast kanske inte så länge till: de arga och effektiva danska grisarna har lockat svenska uppfödare att byta genmaterial: avelsföretaget Quality Genetics i Hörby har sedan i höstas importerat semindoser från danska DanAvl och räknar med att sätta in galtar av dansk härstamning i svenska seminstationer redan i september.

Och då kan svenska uppfödare, enligt avelsreklamen, tjäna in sjuttio kronor per slaktgris genom mindre foderförbrukning och snabbare tillväxt.

Det är nog ingen bra idé: svansbitning och antibiotika ingår i köpet och fläskkriget kan näppeligen vinnas på danskarnas hemmaplan.

Grisar är inga mekaniska foderomvandlare och de kan inte fabriceras som vilka produkter som helst. De är djur med djuriska drifter och behov, de behöver springa omkring, böka i jorden, tugga kvistar och gräs; och suggorna behöver plats för att boa och ta hand om kultingarna efter bästa instinkt.

Det finns bönder som sköter sina grisar så, och som berättar om friskare suggor, fler och friskare smågrisar, billigare drift och faktiskt bättre ekonomi.

Så öppna fabrikerna och släpp industrigrisarna loss!