Tommy Hammarström

Hammarström:
En ventil för hatet

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Det var bra att naturvårdsverket tog upp vargjakten igen. Det kan bli räddningen för vargen.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Inte för att jag tror så mycket på verkets förklaring om en selektiv jakt efter inavlade vargar. Det är bara ett spel för kommissionen i Bryssel och ett försök att passa in jakten i EU:s art- och habitatdirektiv.

För i tassemarkernas verklighet går det inte att selektera särskilt inavlade vargar - om man inte i förväg DNA-testat djuren och försett de jaktbara med gröna etiketter eller liknande. Inaveln syns inte utåt, den kan bara upptäckas i DNA-strukturen och urskiljas i laboratorier, men inte i skogen.

Jakten kan däremot fungera som ett lugnande besked i  bygderna och förhoppningsvis hålla tjuvjägarnas fingrar i styr. Efter trettio år med kringströvande gråben runt husen har jag nämligen lärt mig att folk och varg aldrig går ihop - om inte folk får lov att skjuta vargen.

Vargrädslan och varghatet - som i stor utsträckning är ett myndighetshat - har djupa och svårutrotliga rötter. Dessa rycker man inte upp med bara information och upplysning, och absolut inte genom att hötta med art- och habitatdirektivet.

Naturskyddsföreningen har tagit för vana att springa till miljökommissionären Janez Potocnik och klaga så fort en varg blir jagad. Det är en dum politik och inte direkt ägnad att mildra hatet och dämpa oron. Folk upplever att vargen pådyvlats dem av överheten och den känslan blir inte mindre stark om överheten flyttar från Stockholm till Bryssel.

Att upprätta en gynnsam bevarandestatus för vargen är inget biologiskt problem, utan i första hand en social och politisk fråga. Vargen kan inte överleva om inte folk accepterar att leva med den. Och för att vinna acceptans måste folk ha rätt att försvara sig och sitt, det vill säga att skjuta den varg som hotar får eller hundar.

Därför är värnrätt och skyddsjakt viktiga ventiler för hat och frustration. Licensjakt eller allmän jakt innebär dessutom att vargen blir ett jaktbart vilt, vilket kommer att förändra jägarkårens inställning: Då blir man naturligtvis intresserad av att ha en livskraftig stam att jaga.

Det är trist bara att Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden och Rovdjursföreningen är så hårdnackade och rigida när det gäller jakten. De har visserligen i en gemensam åsiktsförklaring deklarerat att "skyddsjakt är nödvändig och viktig för att minska skador och öka acceptansen för vargpolitiken".

Men så fort det kommer till skott i skogen reser de ragg och springer till Bryssel. Naturskyddsföreningen överklagade den pågående jakten kvällen innan den startade och EU-kommissionen hotar med domstol om jakten visar sig vara en vanlig jakt och inte en selektiv och riktad jakt - hur man nu ska kunna bedöma detta, över hundra mil från vargreviren?

Tanken att jakten faktiskt kan vara ett sätt att rädda vargstammen är tydligen otänkbar. Man verkar över huvud taget inte förstå stämningarna i varglandskapen. "Men människor är rädda för allt möjligt. Folk är rädda för fladdermöss, ska man skjuta dem också?" sa Världsnaturfondens rovdjursexpert Tom Arnbom till TT får några år sedan. Han fattar uppenbarligen ingenting av vare sig vargar, folk eller fladdermöss.

16 vargar ska nu skjutas -  i skrivande stund är tre fällda - av en stam på minst 300 djur.

Det är inget som hotar vargen, men det kanske kan rädda den.