Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Groteskt köttätande hotar djur och natur

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Nu går korna hem igen efter en fyra månaders lång betesrunda. De är tysta och mätta och förefaller tillfreds, kanske lyckliga.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Gräset är lätt frostnupet men frodigt grönt och björkarna har bara börjat gulna och håller ännu hårt i sina löv. Ändå är vi strax i oktober: sommaren har dröjt länge kvar och hösten är fortsatt mild och generös (även med regnkaos, fast det hör också till saken).

Detta är en uppenbar och statistiskt säkerställd klimatförändring: betessäsongen blir allt längre och löven faller av allt senare. Enligt gamla tecken ska lövträden i dessa trakter vara nakna kring den 17 oktober, men numera dröjer det in i november.

Höstmånaderna har bevisligen blivit varmare de senaste tjugo åren. Är det också kornas förtjänst? Eller skuld?


Det är växthuseffekten förstås, inte helt verifierad men ändå högst trolig. Och dessa idisslande kossor brukar tillskrivas en stor del av mängden växthusgaser, just för idisslandets skull. De rapar och fiser metan och det är en stark växthusgas, femton gånger starkare än koldioxid enligt uppgift.

Och när man räknar på hela vår groteskt växande köttkonsumtion - från sojafälten i den nedhuggna regnskogen till den grillade steken på tallriken - kommer man fram till att den orsakar drygt fjorton procent av de totala utsläppen av växthusgaser. Nötkreaturen, hamburgarna, svarar för merparten.

Men ändå, när jag betraktar de lugnt betande kossorna - eller rätteligen stutarna för de är snöpta ungtjurar allihop - har jag svårt att se dem som klimatbovar.

En tredjedel av året lever de uteslutande av gräs och befinner sig absolut inneslutna i kretsloppet, rapandet är också en del av den naturliga cirkulationen.


Dessutom berikar de landskapet: betade marker är viktiga för den biologiska mångfalden, för dyngbaggar, slåttergubbar, tofsvipor med mera. För att nu inte tala om hagmarkernas öppna löften och betesdjurens lugnande verkan - inget kan vara så avstressande som att betrakta en stilla idisslande ko i gräset.

Läkaren Michael Mosley, han med 5:2-dieten, sökte, i ett program som visades i Vetenskapens värld för några veckor sedan, efter det mest miljövänliga köttet. Men han mätte miljövänligheten uteslutande i kolekvivalenter, kolspår som det kallas. Och han fann, häpnadsväckande nog, den miljövänligaste köttproduktionen på en jättelik farm i Texas, där djuren trängdes i väldiga fållor utan ett enda grönt strå i sikte.

Den starka majsdieten dämpade metanrapandet, och tack vare hormontillsatser och antibiotika fick man en mycket snabb tillväxt - sex månader till slaktvikt - och därför blev det mindre utsläpp av växthusgaser, räknat per kilo kött.


Så konstigt kan det bli om man mäter miljövänligheten endast i kolspår. Mosley fann också att en hangar med 56 000 snabbväxande kycklingar var miljövänligare än fritt sprättande hönor på en lagårdsbacke.

Djurens djuriska drifter, hagarnas mångfald och själens frid fanns inte alls med i ekvationen och Mosley var nog en smula konsternerad. Men han konstaterade också att den sortens hårt industrialiserade uppfödning var den enda möjliga om varje amerikan ska kunna sätta i sig 124 kilo kött om året eller engelsmännen äta en miljard kycklingar.

En förfärande slutsats och det enda svaret måste bli att minska köttkonsumtionen, kraftigt - för djurens, hälsans, miljöns och klimatets skull.