Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Tommy Hammarström

Gråt inga tårar över etanolen

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. En gång tankade jag etanol, det var en lite äldre bil och jag hade hört av en kille på verkstan att det skulle förbättra avgasvärdena - jag var på väg till bilprovningen.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Kanske hjälpte det lite, bilen blev i alla fall godkänd. Men den gick som skrutt: hackade, hostade och klagade och jag fick raskt fylla på med vanlig bensin.

Det var visserligen ingen miljöbil, motorn var inte anpassad till etanol, men jag har förstått att det inte alls var någon oväntad händelse: misständningar och motorhosta drabbar i själva verket alla bilar, också de miljöklassade, etanolanpassade.

Etanol är helt enkelt ett dåligt motorbränsle, torrt och aggressivt. Insprutningssystem och bränslepumpar kleggar igen och måste bytas, vilket är mycket dyra affärer på moderna bilar.

Nu rekommenderar de flesta verkstäder ägarna till etanolbilar att tanka bensin i stället för E85. Etanolförsäljningen har rasat med över tjugo procent på ett år. Och försäljningen av etanolbilar har stagnerat.

Det finns 200 000 miljöklassade etanolbilar på de svenska vägarna och antalet är stabilt - ändå sjunker alltså etanolförbrukningen. Det beror inte på priset som länge varit klart fördelaktigt jämfört med bensin. Det är rädslan för motorskador som får miljöbilsägarna att tanka bensin - och då är ju hela miljösatsningen förfelad, miljöbilspremierna bortkastade, klimateffekten noll.

Kanske ser vi nu början till slutet på hela etanolsatsningen? Och är det i så fall någonting att gråta över?

 

Etanolen har varit ifrågasatt från början. Ska vi verkligen tillverka bilbränsle av mat? Etanolproduktionen har drivit upp priset på majs och vete vilket drabbat fattiga människor i Mexiko och annorstädes.

Och är inte miljövinsten en villfarelse? Energiutbytet är lågt vid etanolframställningen, kanske tjugo procent, och i vissa fall, till exempel i USA, är utbytet noll, framställningen kostar lika mycket energi som den ger.

Etanolen kan bara marginellt ersätta bensinen. Trots den mycket starka satsningen på E85 och miljöbilar i Sverige är förbrukningen av etanol knappt en tiondel av bensinförbrukningen.

Och skulle vi ersätta all bensin med etanol från spannmål fick vi inte en åkerlapp kvar till bröd och potatis och hö eller något annat.

Den vägen når vi aldrig det fossilfria samhälle som Mona Sahlin en gång lovade oss redan till år 2020.

 

Men vad ska vi göra? Byta etanol mot metanol, sprit mot träsprit, spannmål mot skogsråvara? Den vägen har Björn Gillberg stakat ut i många år, utan större framgång. Tillverkningen av metanol ger visserligen ett större energiutbyte, över femtio procent, men energiinnehållet är lägre än i etanol och knappt hälften jämfört med bensin.

Man får alltså tanka mer än dubbelt så mycket metanol för att komma lika långt som med bensin.

Då tror jag mycket mer på dieselmotorn. Den är effektivare än bensinmotorn och man kan, genom att förgasa skogsråvara, tillverka syntetisk diesel med ett utbyte på sjuttio procent och med ett energiinnehåll som överträffar bensinen.

Då kan man göra bilar som drar 0,3 liter milen och är helt klimatneutrala.

Haken är förstås att skogen inte räcker, och ska vi ta den vägen mot det fossilfria samhället måste vi också minska bilåkandet väsentligt. Och det är antagligen betydligt svårare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!